MITT LIVS HEMLIGASTE HEMLIGHET

Posted in DEEEEEP, I tanken

Idag 28 Mars 2017 är dagen då jag känner mig stark. Det har nu gått 13 år sedan jag hade en mans fingrar mellan benen första gången och hörde viskningar i örat med frågan om det var skönt.

8 år gammal. Jag fattade ingenting. Faktum är att jag inte ens reflekterade över vad som egentligen hade hänt förr än jag en Fredagkväll 5 år senare låg och kollade på en film med min bästa vän Linda där de skedde en liknande händelse på filmen.
Jag har aldrig i hela mitt liv berättat detta för någon alls. Förutom Linda då. Sedan dess har jag kanske nämnt det för totalt 4 människor. Jag har aldrig sett det som ett problem, som något som förändrar något för mig. Men nu 21 år gammal börjar jag tro att det faktiskt har det. Exakt allt har påverkat mig och att acceptera det och inte skämmas över det är ett jävla stort steg för mig.
Hade jag öppnat upp mig om hela förloppet som jag kommer ihåg så väl än idag så hade många där ute fattat vem det var. På ett konstigt sätt vill jag inte det. Jag vill inte att någon ska veta vem det var som gjorde så mot mig. För jag tycker synd om honom. Visst är det konstigt.
Jag skakar och svettas just nu, utan att egentligen känna nånting. Men jag är stark nu. Att acceptera saker får mig att känna mig fri och inte låta det definera mig. Att inte låta det tynga ner mig mer. Man rår inte för allt man är med om i livet och att acceptera är ett bra sätt att gå vidare.

Att vara 13 år och låtsas som att det inte var en grej gjorde mig nog lite skadad. Att från och med den dag till idag gått runt och avdramatiserat detta har jag på många sätt inte själv valt. Jag kommer ihåg reaktionerna när jag berättade det för mina 3 närmsta vänner. Vi skämtade bort det istället. Allt som var jobbigt och lite för mycket var vi tvungna att skämta om.

Jag kanske fattade innerst inne att det var helt jäkla CP och att jag innerst inne var ledsen och ville att någon skulle prata med mig och se det som något allvarligt. Men allt vi vågade göra var att skoja om det. Från ingenstans ibland hörde jag en fras från dem. Vi kan kalla han som gjorde detta för Lars.

”Aaaakta dig för Laaasseee” hihihih.
Kommer ihåg tonläget och skratten än idag. Precis som jag kommer ihåg hur han knäppte upp mina byxor och jag undrade vad som hände. Jag visste inte hur jag skulle hantera nånting. Jag är uppenbarligen 21 idag men vet fortfarande inte hur jag ska hantera detta som så många andra saker folk gärna skrattar bort. För detta passar inte in i någons Svensson liv och medmänniskor tycker att det är läskigt att lyssna på såna här saker. Så läskigt att de måste lägga ett lock på och göra det till något man skrattar bort.
Jag tänker inte skratta mer. Jag tänker inte lägga ett lock på.
23 Kommentarer

IBLAND KÄNNER JAG MIG SÅ JÄVLA KASS

Posted in DEEEEEP, everyday, I tanken

Godkväll nära och kära. Jag känner mig inspirerad. ÄNTLIGEN! Efter lång tystad av eko och sömnbrist i huvet känner jag mig levande och uppmärksam igen. Precis som jag brukar vara. Nyfiken och inspirerad av min omgivning. Flickan på bussen, bilden på instagram, vännen, tv serien, vädret. VAKEN! Vaken i det vackra och det eländiga. Men det spelar liksom egentligen ingen roll så länge man är vaken. Den känslan är äntligen tillbaka och jag hoppas att den är här för att stanna.

Tänk att allt jag behövde höra för att vilja gå hem och skriva ut mina tankar och ordbajsa istället för att stänga in dem i mig själv var att träffa dessa människor på bilden ovan och höra några få fina ord som gick rakt in i hjärtat. Ord jag kan leva på i veckor. Positiv feedback.

I flera dagar har jag haft ett enda eko i öronen. ”Du är konstig” ”Du är värdelös” ”Du kan lika gärna dö” osv. Ja det är skrämmande hur ord sedan barnsben kan ta över tankarna som ett åskväder och dundra ner över mig ibland och mörda min inspiration till allt.

Jag är inte hel. Det kommer jag nog aldrig bli. Hur mycket jag än ler på bilder, när jag rör mig bland folk och du kanske möter mig på gatan och jag skriker hej till dig fast än vi bara hälsat någon enstaka gång och det är himla märkligt att vara trevlig. Jag vill sprida glädje och kärlek till alla människor, jag vill så himla väl och det känner jag från tårna upp till huvudknoppen, men det räcker inte alltid till. Någonstans möter man den man vill vara och den man är. Man får inte glömma att det är två olika saker.

Krav hit krav dit. Jag vill klara allt och lite till. Alltid. Jag vill överträffa dina förväntningar. Alla dina förväntningar. Ger du mig betalt för 10 timmar vill jag ge dig 15. Klarar jag inte det så blir jag så himla ledsen på mig själv, och då är de där orden där som snarare stjälper än hjälper. Jag gräver ner mig. Jag gråter och jag ifrågasätter hela min existens.

En dag vill jag vara så stark att mina dippar aldrig kan ta över mig för en mikrosekund.

Senaste tiden har jag inte hunnit med hälften av det jag vill och det tar verkligen knäcken på mig. Ställt in event, möten, vänner, träning. Jag är så otroligt trött på att inte hinna med det jag vill och ibland lovat. Jag är så ledsen på mig själv för att jag vet att alla tar det personligt på något sätt när man gör något som inte går till planen. Det är en jävla stress just nu jag inte kan förklara. Man kanske tror att man hade pli på dagen och tänker. Aja bella, du hann ju iallafall med 70% av sakerna du dubbelbokat dig själv på idag. Men nej nej, då kommer man hem och sitter och skriver och får ett sms som lyder ”blev det någon träning”  helvette. Tänker jag och gräver ner mig.

Inte för att jag missade att träna just idag, utan för att jag vet hur viktigt det är för att jag ska hålla mig frisk, stark, snygg… Snygg. Juste fan. Det där modelljobbet och det där borde jag ju träna till, och fan! Om jag inte tränar så kanske jag inte blir sedd som fin längre och tappar följare. Då kanske jag slutar ta hand om mig själv och min pojkvän slutar tända på mig.

En mening kan alltså ge mig 100 stressfaktorer runtkring.

Det är så jävla mycket skitsaker just nu. Men jag vill inte göra någon besviken. Jag HATAR att göra folk besvikna. Jag vill ju vara tjejen som du blir glad av på stan, jag vill vara tjejen som ger mer än hon tar. Jag vill göra så mycket. Detta har verkligen tärt på mig senaste tiden. En stress jag måste få pli på. Jag vill inte vara tjejen folk säger ”men hon har mycket nu, jag förstår henne” jag vill vara tjejen som överträffar! Inte som får ursäkter.

Såhär har jag känt mig senaste tiden. Jag har velat ge upp så många gånger om. Men idag träffade jag han till vänster och hans kollega. De var så otroligt jäkla fina! De räddade mig. De gav mig den absolut finaste komplimang man kan få. ”Du är så himla genuin” hörde jag.

Tänka sig att en mening som egentligen inte passar in i problemen kan rädda hela ens dag. Ja tänkte jag. Här går jag runt och blir ledsen över elaka otrevliga avundsjuka människor. Men jag, jag är ta mig fan iallafall genuin. En genuin tjej som iallafall vill alla väl. Och det är inte många människor som vill längre i mina ögon. Men om jag fortfarande vill det. Om jag fortfarande alltid vill allas bästa. Ja då gör jag iallafall något rätt. Då kanske jag inte är så jävla värdelös ändå.

Lämna en kommentar

IBLAND KOMMER ANNAT IFATT MIG

Posted in DEEEEEP

Godnatt bloggen <3 senaste tiden har varit lite turbulent för mig. Så mycket gammalt som kommer ifatt mig ibland och på sista tiden har serien empire påverkat mig på ett sätt jag inte kan förklara. En serie. Så konstigt. Sen jag flyttade hit för nu två år sen så går jag omkring och lever ett fullt normalt liv, men så många gånger om blir jag ständigt påmind om att jag inte är som jag vill vara. Ibland är jag inte stark och ibland vill jag bara stänga in mig ett tag och tvätta bort gamla minnen ur huvudet som aldrig kommer försvinna. ”Hur fan kan en morsa göra så mot sitt barn” är repliker jag ofta snappar upp från konstiga serier. Så många gånger jag kan relatera till saker jag inte kan säga högt, för att så många andra aldrig skulle förstå. Så många saker som jagar mig som jag måste hålla tyst om, för att jag är rädd för att bli sedd som ett missfoster, ett offer, eller kanske till och med något som är påhitt för att det skulle vara för mycket att ta in. Såna saker.

En sanning jag blir påmind om ibland helt enkelt, en sanning i att jag inte alltid mår bra. Hur bra jag än mår och har det så följer demonerna med.

2 Kommentarer

5 TIPS TILL DIG SOM FUNDERAR PÅ SAMBOLIVET

Posted in Bella tipsar, DEEEEEP

och levde lyckliga i alla sina dagar

Godkväll mina kära hjärtan! Ny kategori här på bloggen, ”…och levde lyckliga i alla sina dagar” tyckte den texten var passande för den nya kategorin. Har ju bara varit lite dålig på att skriva ner mina tankar i bloggen på sistone, kanske av någon form av rädsla tror jag? Förut var jag ju ensam. Nu är jag ju inte det längre, nu har jag ju Mike att tänka på hah. Vill ju inte att nån ska tänka att hans flickvän är dum i hövve liksom, men antar att jag får lägga av med den rädslan och fortsätta skriva vad jag tänker och våga nyttja yttrandefriheten. Jag älskar ju att skriva ner mina tankar. Jag tänker så mycket mer än jag pratar och det kan vara riktigt skönt att skriva av sig, även fast man alltid ändrar sina uppfattningar och tankar med tiden så måste jag våga stå för vart jag är i livet just nu och hoppas på att ni kan ta emot mina tankar utan att bli arga osv, liksom lita på att ni, liksom jag förstår att alla människor är i olika stadier i livet och tänker olika. Fortsätta tro att människor kan acceptera mig för den jag är, precis som jag vill acceptera andra människor.

Nog om det! Nu ska vi ju snacka om något helt annat här tänkte jag. Även fast detta på många sätt också innebär att man accepterar varandra. Jag pratar självklart om det jag benämnde snabbt i det förra inlägget. Att flytta ihop.

Jag har bott på många herrans olika sätt, jag har bott i ett av de ”sämre” kvarteren i Linköping, ett av de ”finare”, ihop med min familj, ihop med en annan familj, i norrland, ensam i Stockholm, kollektiv, ihop med bästis, ihop med främling, ihop med pojkvän osv så lite har denna 21 åriga flicka ändå varit med om tycker jag när det kommer till det här med att flytta ihop. Har fått många frågor angående boendesituationer osv så jag tänkte skriva lite om det och mina tankar inför min nuvarande relation.

Tidigare har jag flyttat ihop några gånger med andra individer utan något egentligen frivilligt val. Jag bodde ihop med Anton och hans familj för att de var så otroligt snälla och förstod att så mycket var på tok att hans pappa kom och hämtade mig och mina saker en dag. Det funkade jättebra, jag och Anton var ju bästa vänner och hans familj tog verkligen hand om mig som sin egna dotter. På så sätt kanske inte detta direkt var att ha en sambo egentligen, men man anpassar sig till varandra och med lite kärlek funkar det mesta har jag lärt mig. Kärlek och respekt är receptet till allt bra på jorden. Det viktigaste när man ska flytta ihop med en annan individ är att båda har respekt för varandra och varandras vanor och levnadssätt. En stökig person trivs sällan bra ihop med en pedant och vise versa. Är man två lika människor så går det alltså så mycket enklare. Dock kan jag tycka att pedanten får gå före, alla människor kan må bra av lite ordning och reda kan jag tycka. Ska jag sitta här och fördjupa mig i alla gånger och situationer jag flyttat ihop med olika människor kommer jag få hålla på i flera timmar så nu till det dagens inlägg faktiskt skulle handla om från början: att flytta ihop med sin kärlek.

  1. Testa under en period.
    Att dramatiskt hux flux flytta ihop i nöd är fasen inget att rekommendera. Jag tycker inte man bör flytta ihop för att det är det ”enklaste” för ena parten utan den dagen man känner att relationen är redo för det steget så tycker jag att det ska vara av kärlek. Jag har flyttat ihop av ”panik” för att det var det enklaste men helt ärligt så visste jag innerst inne att han inte var någon jag såg mig själv i framtiden med. När man går från att ses 3ggr i veckan till att behöva vara på varandra hela tiden så märker man extremt snabbt åt vilken håll relationen går åt. Det kan alltså gå extremt snabbt käpprätt åt helvette. Spendera extremt mycket tid ihop. Som nu tycker jag att det är superskönt att veta att jag typ bor med Mike och så men ändå har mitt place. Inte för att det ska användas som nån undanflykt om det uppstår bråk etc utan för att verkligen låta relationen vara intensiv och få känna in varandra och hur kompatibla man är till varandra på riktigt innan man står där fast med en lägenhet ihop och någon/båda måste flytta ut direkt och göra slut. Även känna på att klara av bråk utan att fly. Att liksom känna att man kämpar för relationen och kan klara av att bråka.
  2. Res ihop
    Innan en ihopflytt kommer på tal tycker jag att det är ett kanonbra tips. Det sägs att man inte känner någon förr än man rest ihop och jag tycker verkligen att det ligger något i det.
  3. Flytta till något nytt
    Det är verkligen det mest ultimata egentligen kan jag känna. Det blir verkligen en chans för båda att känna att de är på hemmaplan. Att få inreda lika mycket ihop och göra båda röster hörda är något som kommer att underlätta. När det kommer till mig och Mike så kommer det nog bli som så att jag flyttar in hos honom (tyvärr) hahah. Det gör ju att han är på hemmaplan och jag är en gäst. Kan tänka mig att det kan krångla till det i många relationer. Speciellt för mig som bloggande supertjejig tjej som gärna sminkar sig i rätt ljus osv. Kläder har jag också för den delen, så det gäller isåfall att kompromissa lite och verkligen vara öppen för att det blir hemmaplan för båda. Annars kan nog det också vara en snabb lösning på att ena part blir missnöjd och vill göra slut.
  4. Förvaring
    Tror aldrig man kan ha för mycket förvaring. Den dag jag flyttar in hos Mike på riktigt kommer jag att köpa en välplanerad garderob. Det är bara så.
  5. Kärlek, respekt och kommunikation
    Receptet på allt bra i världen som sagt. Med dessa tre saker kommer man väldigt långt.

 

Nu måste jag slita mig från datorn!
Lycka till :*

Lämna en kommentar

TILL DIG SOM SKICKAR EN BILD PÅ DIN DICK TILL ”FEL TJEJ”

Posted in DEEEEEP

pic

Ungefär som när man som tjej ensam går förbi det där stora grabbgänget som försöker få kontakt genom ett kattljud. Vad förväntar ni er från mig? När du oprovocerat skickar en bild på ditt könsorgan, vad förväntar du dig för svar? Livet är ingen porrfilm. Jag tror helt ärligt inte att någon tjej går igång på din dickpic och jag tror inte heller att du någon dag kommer få en tjej på fall genom att göra konstiga kissemiss ljud bakom henne. Vad vill man få ut av det egentligen? Antingen är du kanske så blåst att du tror att vi tjejer uppskattar det och en dag kommer få oss att stanna upp och kasta oss hejdlöst över dig och fråga om vi ska hem till dig eller mig eller så är det precis som jag tror att det är. Att du utövar din makt. Likt du som förföljde mig och skrämde mig som ensam tjej på bussen härom kvällen. Det är makt det handlar om. Lägg av genast. Jag vill inte se din penis. Det vill ingen annan heller. En oombedd dickpic är ALLTID en ovälkommen dickpic! Och snälla du som ”skickade fel”, skicka den fan inte till någon annan heller. Behåll den för dig själv. Nästa gång skickar jag en kopia till din mamma. Jag vill inte se din penis och det vill ingen annan heller.

1 Kommentar

DÄRFÖR SKA DU PRATA OM DINA MOBBARE HÖGT

Posted in DEEEEEP

Idag hände det igen, det som så många är med om, det som jag själv är med om då och då. NÄTHAT. ”Fuck you” fick jag i chatten från ingenstans, normalt svarar jag aldrig någonsin på främlingar i chatten, men jag var nyfiken. Varför? Varför hade denna människa beslutat sig för att trycka ner mig och be mig dra åt helvette? Ingen vet. Jag har nämligen ingen aning själv om vem detta är. Men det eskalerade.

Jag blev rädd. Eller, rädd och rädd. Jag kände obehag. Jag kände mig ensam, sådär ensam man kan känna sig när man är utsatt som ensam. Man är rädd, man skäms på ett sätt som inte riktigt går att beskriva. Ungefär som päronskrutten på skolgården. Varför? Ingen vet. Ibland vet liksom bara inte och det är något jag är rätt van vid.

Först tänkte jag bara skita i det, men min bästa vän Sophie blev rålack och tyckte att jag skulle lägga ut det offentligt. Bra plan! Varför i helv*tte ska jag skydda en idiot? Varför känner jag skuldkänslor för ett pucko? Så jag la ut honom. Han fick såklart panik och började hota med hur han skulle se till att en olycka händer mig och de i min närhet. Att vi snart inte finns längre om jag inte tog bort det.

En kille reagerade och skickade printen till hans chef och mamma.

Plötsligt känner jag mig inte lika ensam och utsatt längre. Skit ska skit ha och en utsatt förtjänar aldrig att skydda en idiot, men framförallt aldrig känna sig ensam i skam.

Mobbarna i skolan? Min lärare kom med en briljant idé en dag när det äntligen kommit upp på tal. Hon bad mig skriva en liten handskriven ”bok” med berättelser från händelser som mina mobbare utsatt mig för. Sen skickade hon runt den till mobbarnas föräldrar. Briljant.

Tro det eller ej, men är det något jag lärt mig så är det att godhet och talan är de största bekämpningsmedel mot ondska och idioter.

BÖRJA TALA!

2 Kommentarer

RÄTT IN I KAKLET

Posted in DEEEEEP, everyday

Fasen! Mår så jäkla dåligt just nu rent ut sagt. Jag är en stark tjej, klagar fasen inte om det inte verkligen är något och brukar kunna vara helt normal när jag är sjuk konstigt nog. Hjärnan brukar liksom alltid vara på topp ändå. Kände att förkylningen var Påväg i söndags men ignorerade det, stressade iväg till filminspelning igår direkt på eftermiddagen då jag sminkade 6 personer på 2h och BAM. Helt plötsligt, påväg till bussen kunde jag inte ens röra på fötterna framåt. Det bara slog till, så konstigt? Antar ioförsig att det är så kroppen fungerar. Man håller in saker extra under stressiga dagar. Men så fort jag kom hem till Mike och han lagat mat till mig såg han hur jag såg ut och började proppa i mig vatten och Ipren. Sen dess gick det utför för varje sekund. Ena sekunden är jag supervarm och andra superkall. Vet faktiskt inte om det verkligen är så många grader skillnad i praktiken, men som det känns. Hemskt. Rösten är dessutom borta helt nu och om jag försöker gör det hur ont som helst och likadant när jag hostar till. Antar detta är det hemska viruset min kropp hållt borta så många veckor nu. Har ju känt länge att nånting är påväg och nu förstår jag. Blev bara att vara hemma idag. Jag som ALDRIG ger mig, jag är ALDRIG hemma från jobb, aldrig varit. Därför jag inte direkt bloggat heller som ni kanske kan förstå. 

Aja. Nu ska jag gå på alla olika recept mot förkylning som finns och kurera mig själv med vitaminer och soppa eller nåt. Semeldagen idag tydligen. Synd att Mike har ett vad med sina vänner nu och ska va nyttig. Det innebär att även jag nämligen är med på ett hörn, men jag har lite dålig karaktär i dåliga tillstånd. Däremot när jag är sjuk, så vet jag att kroppen inte direkt ska svulla i godis. Då måste man tänka på vad kroppen faktiskt kanske behöver, inte vad hjärnan vill ha. 

Den taktiken jag körde med när jag hade körtelfeber. Jag fick inte gå en meter enligt min läkare. Inte vara ensam. 2h senare blev jag lämnad ensam hemma resten av helgen. 41 grader feber hade jag, 200kr på bänken och 1km till närmsta affär och tomt i kylen. Det skulle ta flera veckor för mig att bli frisk enligt läkaren. Det hade jag ju inte tid med tänkte jag och krigade till Ica för att handla massa frukt och mat så att kroppen skulle ha näring och orka göra mig frisk igen. 3 dagar tog det. Sen var jag FRISK. Visserligen låg jag och trodde att jag skulle dö första två nätterna, men har man viljan att faktiskt bli frisk, och äter det man borde istället för vad man vill, så finns det faktiskt en riktigt stark kraft i kroppen som man inte riktigt kan förklara. Man måste lära sig att ta hand om sig själv, rädda sig själv även i de mest omöjliga förhållanden. Jag tror det är lite det som gör en till en stark fighter. Så på så sätt, är jag idag glad över att jag lärde mig att ta hand om mig själv i tidig ålder. Annars skulle jag nog varit en tjej som alltid klagar och mår dåligt över skitsaker. 

Men det ioförsig, hade jag varit en tjej som inte alltid behövt klara mig själv, hade jag kanske inte behövt en blogg att hävda mig i. Inte haft den där inre sjukliga drivkraften som aldrig ger upp. Allt är alltså alltid på gott och ont.

Nu ska jag proppa i mig vitaminer. Puss!

Lämna en kommentar

Gästinlägg från ”EN TILL KÅT KILLE…”

Posted in Bella tipsar, CRAZY, DEEEEEP, Event, everyday, I tanken, Repost

Hej! 

Det var typ så det började, ett obesvarat hej. Ganska tragiskt, eller ja, desperat iallafall. Men jag tänkte att Isabella förmodligen är van av att hantera sånt här. Förföljande män som inte förstår när det är, och när det INTE är läge att ta kontakt. Och ni, det är aldrig läge att ta kontakt med en vacker, ”känd” kvinna när en FÖRMODAR att hon redan får flera meddelanden om dagen där desperata killar söker kontakt. Alltså, när män tar kontakt för att flirta och INTE för att hylla.  Men jag gjorde det, för jag tänkte, ”Jag är ju inte desperat?? Det är ju annorlunda!”. Typ så som alla andra också tänker.

Och ni vet, får en ETT meddelanden från en kille så kommer det ALLTID att komma ett till. Kanske inte samma dag, samma vecka eller månad, men det kommer ALLTID att komma ett till. Det är liksom oskriven vetenskap, killar kan inte acceptera att inte få gehör. Jag skrev igen, typ 2 minuter senare. SKÄMMES.

Det handlar liksom om någon typ av respekt, att INTE skriva, för på något vis är det respektlöst. Självklart är det FAN-TASTISKT att få meddelanden från människor som genuint tycker om det en gör, alltså människor som uppmuntrar en till att fortsätta vara sig själv. Men inte när, speciellt män, skriver för de har en tanke av att ses och ha vaniljsex på första dejten. Det är inte OK. Och ja, det kanske var typ så jag tänkte. SKÄMMES IGEN.

Desto mer jag skriver, mer inser jag att jag beskriver andra män precis som mig själv. Som att jag alltid har trott att ”det är skillnad när JAG gör det”, men det är ju precis vad det INTE är. Liksom, vi grabbar är fan lika. Oavsett vad ni tror. Tills det att insikten hinner ikapp oss. Jag vet inte om det här är handlar om självbekräftelse eller om det är insikten som har hunnit ikapp. Det tänker jag inte svara på, för det kan bara bli pinsamt och pretentiöst.

Oavsett vad, så vill jag härmed slå ett slag för BELLA. Vi sitter nu på samma kontor och jobbar ihop, och det är jag glad för. Hon är fan en klippa, fast det handlar nog mycket om att hon och jag delar samma typ humor. Det är liksom kriteriet för att vara en ”klippa” i min bok. Enkelt.

Och hörni, en till sak, det här är INTE ett kärleksbrev. Det här är en kom-ihåg-lapp till mig själv och alla ni andra kåta killar, att aldrig igen skriva ett PM till en tjej ni/vi redan kan förstå är utsatt för den här typen av meddelanden, när tanken är att uppnå vaniljsex på första dejten.

Det är respektlöst.

FRIDENS LILJOR, MINA BLOGGLÄSARE.

// www.hmarcussen.se

ps. @hmarcussen på Instagram.

BELLABLOGG

Lämna en kommentar

”SKULLE DIN MAMMA VALT MIG?”

Posted in DEEEEEP, Event, everyday

Idag var det premiär för Paradise Hotel då min älskade vän Sofia även gjorde sin första premiär i svensk tv. Jag är faktiskt stolt över dig min älskade vän. Galen säsong detta kommer bli, kanske den galnaste hitils? Men jag litar på min älskade väns omdöme och tycker hon skötte första två avsnitten jättebra. Hur sött att Sofias mamma valde Jake för henne? 


Efter premiären gick jag Sofia Jake Mimmi och Mike till Vapiano för en liten avslappnad middag där samtalsämnena minst sagt flödade. Vi kom självklart in på det här med att mammorna fick välja döttrarnas partner. Känsligt det där med familj. Det är ju så viktigt. Den dag jag träffar Mikes mamma hoppas jag ju självklart på att hon ska tycka om mig, precis som med hans syster. Vad gäller min sida finns inget att vara orolig för eftersom de jag väl har aldrig ställer till med någon scen eller lägger sig i mina val vilket är skönt. Pappa skulle aldrig ifrågasätta mitt pojkvänsval vem jag än skulle dejta tror jag, det har liksom aldrig varit en grej, även om mina pojkvänner varit prinsmaterial utöver det vanliga. 

Mitt ex föräldrar kändes mer eller mindre som mina egna föräldrar när vi bodde ihop såklart, och så som de tog hand om mig som deras egna dotter kommer jag ju för evigt vara tacksam över. Men vi kom in på det idag iallafall, om Mikes mamma skulle välja en tjej till honom, hade han valt mig då? Tyvärr är nog svaret antagligen nej på den frågan. Men varför? Jo det finns säkert en rad anledningar, som att jag har ett resting bitch face eller som att hans mor såg mig på håll utanför hans lägenhet för nu ca ett år sedan och spotta ut mitt tuggummi utanför hans port Hahah. OTUR! that one time. 

Men kontentan, det är nog inget vi som partner kan lägga för mycket tid i, precis som vilka människor som helst. Så länge man behandlar sin partner bra så kommer alla människor dämma dig utefter deras intryck, om du är en tjej som bloggar och sminkar dig mycket, ja då kanske du blir dömd därefter. Tyvärr, men man kan inte göra så mycket åt det, för dömda från sina omslag blir man ju ändå, hela tiden. Man får bara hoppas att föräldrarna ser det fina innehållet en dag också. Man kan lixom inte göra annat än att vara sig själv, so Why stress. 

Lämna en kommentar

”Det är dig det är fel på, du behöver hjälp”

Posted in DEEEEEP

Tänkte inte skriva om det, men fick ett meddelande idag av två söta tjejer angående mitt senaste inlägg om mitt avslut med ”mamma” igen. Jag blockerade ju henne överallt sist, jag kände att det får räcka nu. Efter så jävla många chanser hon fått har hon åter igen som sagt gjort bort sig brutalt på fyllan med en av mina bästa vänner. På jobbdatorn imorse hade jag fått ett meddelande, enda stället hon inte var blockerad på tydligen med ett sms likt så många sms förr. Mutor och låtsas som ingenting. Hon gör ju aldrig fel och det har hon väl aldrig 😉 det är ju jag som är sjuk. Hon vill ju bara hjälpa mig som hon säger. Hon älskar ju mig mer än allt annat. Hon älskar ju mig så mycket att jag lika gärna kunde vara död. För det är ju något fel på mig. Världen hade ju varit bättre både för mig och alla andra om jag dog. 

Trots denna psykiska tortyr år efter år efter år och mina försök till att få henne att låta mig vara, har hon alltså mage nu inför min 21 års dag på måndag att testa med ett sms: ”Hej Isabella! Hur vill du göra inför din födelsedag? Jag hade planerat att ta med dig på spa Kram mamma” 

Det enda jag önskar mig är att hon ska låta mig vara. Hade jag kunnat bortadobterat mig själv och gett henne kontaktförbud så hade jag gjort det för många år sedan. I flera år har hon gett mig mardrömmar om henne, varje natt. Sömnproblem som heter duga och en inre röst inom mig som hela tiden säger till mig att jag inte duger. Att jag lika gärna skulle göra världen bättre genom att vara död.

Men vet ni va. Tack vare fina familjer i min närhet har jag förstått, its not me. Its you. Och jag tänker spendera varje dag resten av mitt liv till att göra världen lite bättre. Göra mig själv bättre och få andra att må bra. 


Mitt tidigare inlägg hittar ni HÄR <

1 Kommentar