ATT HANTERA FLAMMANS GAMLA LIGG

Posted in DEEEEEP, I tanken

onyamindGod natt, klockan är 01.00 och jag har inte gjort något annat idag än att försöka kurrera mig och filosofera i tystnad. Jag brukar göra det ibland faktiskt, jag är ju en riktig hemlig filosof. Undra hur mycket tid jag spenderar till att reflektera över vardagen, livet och omgivningen egentligen. Säkert minst lika mycket tid som jag spenderar att leva. Dagens topic bland många fick avslutningsvis handla om the exes. Nu menar jag inte ens egna ex, utan kanske någon annans ex. Alla hanterar vi dem olika. Jag personligen hanterar dem precis som vilka människor som helst. Jag blir liksom inte hatisk när jag är svartsjuk. Snarare kanske att man tycker det är lite jobbigt och oundvikligt jämför med sig själv. För sanningen är ju i slutenden att alla människor är olika, alla har brister och alla har toppar. Det går liksom inte att vara allt brukar jag tänka.

När jag mött en tjej som jag vet har haft ihop det med exempelvis min pojkvän så känner jag personligen inget speciellt, men jag vet att många tjejer inte vet hur de ska hantera situationen, eftersom de antar att man måste möta ett ex med hat och illska hah. Som igår, min vän stöter på sitt ex nya flickvän ute, varpå hon är snäll och (well dont lie, vi alla har koll på exets nya flickvän, likaså som nya flickvännen har koll på hans ex, iallafall de långvariga tidiga förhållandena) och hon bitchar och knuffas tillbaka från ingenstans haha? Istället för att vara vänlig och behandla min vän precis som alla andra tjejer?

KAN NÅGON FÖRKLARA FÖR MIG VARFÖR JAG SKULLE HATA DIG OM DU VARIT TILLSAMMANS MED MIN KILLE, SNACKAT MED HONOM ELLER FYLLELEGAT?

För för mig, är det extremt konstigt och udda, snarare kanske omoget att hata någon för att ha samma killsmak? Man har ju snarare redan en sak gemensamt haha. Som en annan vän sa igår påväg till bussen när vi snackade om att hon funderade på att sluta träffa en kille hon dejtar på grund av att han legat med en bekant till henne. Alla har vi ett förflutet, och visst kan det vara jobbigt. Men det är bara acceptera. Samtidigt är ju faktiskt någon ett ex av en anledning, och du är ju den nya senaste stekheta flamman right?

Är det något som får tjejer att börja vikthetsa som fan från ingenstans så är det flammans exes. Jag har aldrig känt att jag mår dåligt över min kropp, även om jag pendlat rätt mycket i vikt från och till (nej jag har väl aldrig varit överviktig) men om man jämför med vissa VS snygga och smala x min snubbe haft innan så är jag en redig plus size. Men det är okej, för jag vet att jag inte är tjejen som har tid med 3h på gymmet om dagen, eller att leva på morötter för den delen heller. För att vara snygg är lite sekundärt för mig, jag är ju en tjej som har annat i pipen. Som smink, business och FILOSOFI! Är en supersmal tjej det viktigaste för en snubbe så ska han nog inte träffa mig helt enkelt.

Jag har inga problem med att bli vän med en snubbes ex, men jag skulle ljuga om jag inte sa att det innerst inne påverkar även mig. Det är nog rätt oundvikligt att inte jämföra sig själv med andra i sin närhet och börja må dåligt. Jag har själv många komplex över saker och ting. Små saker som inte hör till ”idealet”, men sanningen är att det nästan alltid kommer finnas ett ex med snyggare pattar, smalare midja, tightare röv, finare hår, bättre jobb osv, men jag tror det är extremt viktigt att inte börja försöka vara allt det där av osäkerhet. Man får liksom bara försöka acceptera att man är som man är. Man får älska sig själv samtidigt som man försöker utveckla sig själv.

Jag tillexempel har alltid haft många komplex, komplex som jag jobbar med varje dag för att tycka om. Som till exempel bristningarna på rumpan, min högra bröstvårta som är rak och inte rund som den andra, min ledsna navel osv osv och saker som jag kanske inte vill vara öppen med också. Men kontentan är, att JAG ÄR JAG, och jag hoppas innerligt att min pojkvän inte är så ytlig att han väljer partner efter snyggast bröst eller smalaste midjan. Jag får liksom försöka infinna mig i att det alltid kommer finnas någon ”bättre” än mig själv, någon mer fantastisk tjej i mina ögon som jag jämför mig med. Men jag får acceptera mina ”deffekter” som inte hör till idealet och insé att även min pojkvän får älska mig som den jag är och mina fel. Man kan inte vara allt, man kan bara vara sig själv, och man kan välja att inte hata andra tjejer för att de kanske har snyggare ben än dig själv, och slutligen inte hata dig själv för att du inte har det.

Passar inte mina tuttar för någon kille så kan han gladeligen få gå till någon annan tjej har jag tänkt, för mina tuttar ska ingenstans. De är mina. Och jag tänker inte gräva ner mig i mina ”deffekter” tills jag mår så dåligt över det att jag vill operera mig. Jag älskar mina tuttar sa jag till mig själv som 18 åring och slutade gömma mig bakom tröjor och toppar för mina vänner och dåvarande pojkvän.

Man är skyldig att älska sig själv och ta hand om sig själv och inse, att man i slutenden ändå bara borde bli älskad för den man är. Inte för den man inte är.

1 Kommentar

”BEHÖVER JAG?”

Posted in I tanken

Tänkt på en sak i några veckor nu, det här med att man känner sig tvingad till att acceptera saker man inte vill. Tänker inte ge något konkret exempel, för jag tror många här kompromissar med sig själva ibland. Kanske en kompromiss som ”alla andra” inte ens behöver kompromissa om, eftersom de tycker att det är okej. 

Men i slutet, vem är viktigast i ditt liv? Dig själv eller alla andra? DU. Jag tror att det är viktigt att bli påmind om en sak. YOU DONT HAVE TO DO A SHIT. Du är du. I slutänden bestämmer ingen annan vad som gör dig lycklig eller olycklig, men det är upp till dig att bestämma det. Det är upp till dig att säga nej och stå för det. Det är upp till dig själv att göra dig lycklig. Glöm aldrig det. Om en vän ständigt gör en rut som inte finns på din karta, kanske du borde tänka om. 

För i slutet behöver du inte göra ett skit. Det är upp till dig att bestämma dig för vilka omvägar som är värda att gå. 

Lämna en kommentar

Vad jag egentligen tycker om att ha en bästis i PH…

Posted in everyday, I tanken

Idag släpptes min bästa vän som deltagare i Paradise hotel. Som småstadstjej i Stockholm har jag själv betraktat hypen i småstäder VS skamen i storstaden. ”Hur fan kunde du låta henne delta i det där liggprogrammet?” ”Hur fan kan en sån smart tjej som Sofia vara med i PH” ”vi vill inte ha några såna där PH deltagare här” är några ord jag hör här i storstaden, men i Linköping är Samir Badran den stoltaste person vi har, och där kommer Sofia också få ta en och annan bild. 

Nu tar jag det väldigt svart och vitt, men hur kommer det sig? En PH deltagare blir filmad dygnet runt, hen är alltså enligt mig så stark i sig själv att hen vågar utelämna sig så privat det bara går att tänka sig på Sveriges kanske bästa sändningstid, och fansen? De älskar inte profilerna för att de åstadkommit flera miljoner på kontot eller för att de kör Ferrari. Nej, de älskar dem just för dem de är. 

Kanske är det avundsjuka som gör oss så hatiska mot de som bara får kärlek utan att egentligen prestera för pengar?

Det jag också märkt är att de personer som ser mest nedvärderande på programmet är sådana som antagligen själva aldrig ens tittat på det. 

Sofia är en riktigt duktig tjej. Alla MVG i skolan, ordningssam och bra värderingar. Hon är tjejen jag skulle rekommendera till mina bästa killkompisar och hon är en av mina absolut bästa vänner. Den där överlojala tjejen som får en att tro på människor igen. 

Jag tvekar inte en sekund på att hon en dag köper en egen Ferrari, och jag tycker att hon är stencool som vågar utelämna sig så öppet till svenska folket som man faktiskt gör. Det är mer än många andra någonsin skulle våga göra. Hon vågar vara sig själv.

Hennes blogg hittar ni HÄR < 

Du har tidigare nämnt att b-kändisar har hybris och varför du inte tycker om program som de”

Yes. Jag tror att många blir förändrade och elaka eftersom de förknippar berömmelsen med att vara bättre än alla andra, vilket inte är fallet. Och jag tror att det är lätt hänt eftersom de kanske drömt länge om att få vara med i tv och bli kända, och när allt händer över en natt blir många odrägliga och tror att de är bättre än alla andra. Något jag inte är rädd över med Sofia.

3 Kommentarer

TRASH-TARA

Posted in DEEEEEP, I tanken

Godmorgon! Jäkla blogg alltså, inte funkat att ladda upp bilder på rätt länge nu, men jag har väldigt många bilder på lager som bara väntar på att få laddas upp här, men till Finest löst det problemet så får ni nöja er med text.

Tänkte på en sak imorse när jag gick hem från bussen. Ni vet när man träffar någon ny eller börjar träffa en gammal flamma igen? Ni vet det där bagaget man ständigt får bära på, det där gamla som kommer med till en ny relation. Jag pratar såklart om deras gamla ragg, flammor, kärlekar, jag pratar om ”the exes”. Jag personligen är inte så svartis av mig, men med min kärlek idag har jag märkt av en sak jag inte riktigt gjort tidigare. Jag har aldrig brytt mig såhär mycket om saker som nu. Det är som en typ av rädsla, och jag tror att den rädslan finns där lite för att det är på riktigt. Men då till min tanke, hur ska man hantera nånting som är på riktigt?

Likaså gäller tjejer i min närmsta krets, hur man fungerar. Om någon är avis så blir ofta den naturliga reaktionen tyvärr ”åh hon såg ut som ett trash” eller ”omg, har han legat med tjockis-Anna?” 

VARFÖR BEHÖVER MAN TRYCKA NER någon annan för att må bättre själv? Så himla vanligt betéende när man själv är osäker. Självklart kan det vara jobbigt om man blivit bortvald för ”Trash-Tara” men alla vet att kärleken är blind. Och till och med ”Trash-Tara” kan ha kvalitéer kanske inte just du ser, men det kanske är kvalitéer för någon annan. Men om man bara är lite sotis på ex så är det väl skönare och bättre att tänka: ”Wow, han har träffat den där snygga tjejen innan, och nu vill han vara med mig, han vill vara med mig och ingen annan. Han vill vara med mig för att jag är jag, inte för att jag är smalare än ”tjockis-Anna” utan för att jag är jag. Tänker man så, så lovar jag er att hjärtat känns lite lättare redan efter tanken.

Tycker det är så tråkigt när vi tjejer kämpar för feminism men ändå är de som trycker ner varandra mest.

Detta gäller dock osäkra killar också. Kommer aldrig glömma en kille jag var tillsammans med som började håna mig för ett ex. Han skrattade och ”skämdes” över att de båda hade varit med mig. Han försökte få mig att må dåligt, jag antar att det egentligen låg en djup rädsla hos honom. Jag menar, han såg sig själv som en diamant, och om en ”diamant” ville ha mig, hur kunde jag då ha varit intresserad av en sten? Jag vet inte, men jag tycker det är tråkigt att man ska behöva vara så osäker att man börjar trycka ner andra för att höja sig själv. Det måste nog vara ett tecken på den djupaste av alla rädslor, för innerst inne så vet alla, att när det kommer till kärlek, kan man välja en sten framför en diamant imorgon.

1 Kommentar

CHOCKADE ÖVER 21 ÅRIG MAMMA

Posted in everyday, I tanken

DSC08802

Titta vad jag har fått spendera förmiddagen med för pinglor på MOS, knappt sovit en blund inatt men känner mig helt ok ändå. Blev hämtad av Mimmi kring 10/11 tiden och drog ut för en shoppingrunda. Själv shoppade man endast julpyssel och bak. Tänkte nämligen julbaka lite, vill göra en stor pepparkakshus gård som sagt men det är ju så himla svårt. Upp till bevis!

DSC08807 DSC08804

Nej förresten, det är inte Mimmis unge, hon jobbar nämligen som nanny då och då men alla man möter tror att det är mimmis lilla unge. Sjukt hur drastiskt det där förändrats, idag är det inte många som skaffar barn innan 30, iallafall inte i Stockholm. Förra året låg MEDELÅLDERN i Stockholm på ca 31,5år för första barnet och 25år i resterande städer. Jag tycker ioförsig att det är rätt bra att man inte bara skaffar barn hej vildt, MEN kroppen är ju faktiskt till fakta inte ämnad för att få barn för sent. Min mamma var 21 när hon FICK mig, alltså som att jag skulle bli gravid för ett halvår sedan. Sjuk tanke. Även om jag själv personligen inte hoppas på att behöva vänta 10 år till för att skaffa barn.

Skärmavbild 2016-11-29 kl. 14.27.36

Nu har jag precis slängt ihop lite kärleksmums till Love och längtar till julbaket. Vill egentligen dra och träna men känner mig ännu mer sjuk nu när jag inte sovit, så det är nog bäst att låta bli.

Lämna en kommentar

ÄR GRÄSET GRÖNARE PÅ ANDRA SIDAN?

Posted in DEEEEEP, I tanken

Hur fasen får man ett förhållande att fungera år efter år efter år? För varje år jag själv blir äldre och samlar på mig erfarenheter blir den ekvationen allt svårare för mig. Självklart finns det par som efter många år tillsammans tappat gnistan och funnit den någon annanstans, så kallade ”öppna förhållanden” som jag börjar inse är ett allt mer vanligt fenomen i nutid. Något jag själv skulle vara allt för ego för. Men dessa gamla gulliga par man ser på gatan, kommer det finnas lika många när jag själv är där?

De verkar ha vuxit upp med ett helt annat tänk, min generation är nog mer ego än någonsin, alla ska förverkliga sig själva och vara stenhårda. Det känns som att man var lite mer av en ”gentleman” förr, artigare? Tog man hand om varandra i första rummet på ett annat sätt än nu när man ska hjälpa sig själv innan man hjälper någon annan?

Jag tror att man personligen blir likgiltig och trygg i ett förhållande när båda har ”nöjt sig” och då börjar man tycka att gräset är grönare på andra sidan, man är inte nöjd med sitt egna gräs, så man blir förblindad av ett annat välskött gräs. Men tänk om vi istället för att sukta av intresse för ett fint, välskött, grönt gräs på andra sidan skulle lägga ner lite tid i att vattna och sköta om vårt egna, oj vilken fin trädgård man skulle få tillslut då.

Så nej, jag tror inte det. Jag tror inte att gräset är grönare på andra sidan, jag tror det är grönare där man bestämmer sig för att vattna det.

2 Kommentarer

KRÄNKTA MÄN OCH EN VÄRDELÖS H*RA

Posted in DEEEEEP, I tanken

Godkväll, hur mår ni?

Varför frågar jag ens när jag aldrig får svar ändå :/ Hoppas ni mår bra iallafall hah. Mitt inlägg angående betalda jobb fick ju minst sagt starka reaktioner. Varför egentligen? Jo, för att min rubrik var ironsik och för att människor tydligen inte tycker att det jag lever på är ett jobb. Inte så förvånad över att dessa kränkta män som kallar mig hora på sociala medier posar i en epatraktor, livrädda för starka kvinnor som mig med en åsikt och hatiska som bara fan över att det finns människor som kan leva på ett jobb de faktiskt tycker är roligt. Ett jobb som tydligen är så otänkbart i deras ögon att det måste vara en hobby, eftersom att de minsann inte vågade gå en egen väg en gång i tiden så de är fly förbannade på människor som mig som faktiskt vågat göra det.

Ännu mindre förvånad blev jag när jag gick in på några av snubbarnas profiler för att kolla tidigare chattkonversationer och det visar sig att mer än hälften försökt ta kontakt med mig tidigare men då i stil med ”Tjena snygging, hur mår du” eller ”snygging varför svarar du inte” . Ganska ironiskt att man tydligen som dissande frånvarande tjej är en hora. Det går ju inte riktigt ihop? En hora är ju nämligen en tjej som tar betalt för sex, inte en tjej som inte svarar på dina meddelanden i chatten.

Något som också var intressant var dessa 30-tal män som skrivit till mig att de gärna hjälper mig att renovera, fast rubriken enbart skulle få er att klicka in och läsa det jag tyckte var viktigt, jag ville att ni skulle reagera, bli intresserade och läsa vad jag ville förmedla. Men visste ni att endast ca 40% av någon som har delat ett inlägg från en hemsida har läst själva inlägget. Livsfarligt. Eller hur? Därför tror fortfarande 60% att jag på allvar letar efter någon som vill renovera hemma hos mig gratis. Kanske var det därför några av er kränkta män drog slutsatsen att jag minsann var en hora som tänkte betala i natura.

1 Kommentar

”Söker dig som vill renovera mitt badrum utan lön”

Posted in DEEEEEP, I tanken, MAKEUP ARTIST

TÄNK

Godkväll kära vänner och alla som jag inte känner, hur har ni det? Själv sitter jag supermätt i soffan efter en protein milkshake och lyssnar på piano-låtar. Riktigt mysigt måste jag säga, trots att jag sitter ensam haha. Anyhow, sedan jag gick min utbildning till makeup och hår stylist samt spraytan har jag uppmärksammat människors betéenden till vad de tycker är ”värdiga” jobb, det vill säga hantverk värt att faktiskt betala för. Flera gånger i veckan ser jag öppna inlägg på bland annat Facebook där det efterfrågas makeup artister, speciellt nu över halloween som förväntar sig göra ett jobb för skojs skull. Jag får själv förfrågningar 10ggr i veckan från bekanta som säger: ”kan inte du sminka mig/styla mig” och ja, självklart hjälper jag mina vänner. Men vad är skillnaden egentligen? Varför är jag ”duktig”? JO, för att jag har utbildat mig på Sveriges bästa skola, jag har som alla andra utbildade makeup artister lagt ner multum på både produkter och utbildning, inte tala om all tid det tagit.

Varför ses detta hantverk man gör på andra människor inte som ett jobb, när det är det det är, precis lika mycket som en målare, snickare, bankman, revisor, you name it. Hade jag velat kakla om badrummet hemma hade jag ju inte direkt slängt ut en status på facebook i stil med ”hej tänkte kakla om lite här hemma så är det någon duktig kunnig där ute som skulle vilja komma hem till mig och kakla om lite?” eller, ”hejsan, tänkte starta upp ett bolag nu och skulle behöva en revisor, någon som gillar att jobba gratis?” NEJ ANTAGLIGEN INTE. Så varför ska jag lägga ner både tid, min kunskap och produkter på något som varken kommer hjälpa mig betala hyran eller telefonräkningen. Varför är inte detta ett respekterat jobb precis som allt annat, när det är precis vad det är? En utbildning till makeup/hårstylist efter gymnasiet kostar ca 100 000kr, tar 5h om dagen i ett halvår UTAN inräknad praktik att klara och EN ögonskugga kostar mig ca 100kr att köpa in. EN. För att vara mångsidig behöver man en ögonskugga i jäkligt många färger, och dessa färger TAR SLUT när man använder dem. Do the math. Varför är inte detta ett respekterat jobb?

Likaså jobbet som bloggare, YES det är ett jobb, ett eget företagande. Vet inte hur ofta jag är på restaurang, betalar fullpris, lägger upp nån bild men skriver inte stället, eller kanske inte riktigt skyltar med det och får kommentaren av ägaren ”kan du inte Instagrama eller blogga lite” NEJ. Klart jag kan om jag verkligen älskar stället osv, men inte ens om ni gett mig maten hade det varit i närheten av att visa värdighet och respekt mot mitt yrke som bloggare, gratis påtvingad reklam är inget jag gör, inte ens går jag med på att ta betalt för att marknadsföra saker som jag inte älskar. Ingredienserna ni använde osv samt kostnad för personal osv går nog inte på många hundralappar, ett uppslag i Elle skulle jag tippa på kostar kring 50 000kr, varför skulle jag, om jag hade lika många läsare samt vara en personlighet bakom ge marknadsföring gratis och dessutom själv BETALA för att kunna marknadsföra?

Folk måste bli bättre på att respektera alla typer av arbeten, för det är det det är.

1 Kommentar

ATT VÅGA PRATA UT OM SINA FAMILJEPROBLEM

Posted in DEEEEEP, everyday, I tanken

TÄNKGOD MORGON!

Hur mår ni? Lördag idag och rolig halloweenfest står på schemat. Igår spenderade jag hela dagen som en söndag och hade det super mysigt. Nu till något mindre roligt om min syster och bästa vän Sophie. Vi har nu känt varandra i 1,5-2 år och redan sedan sekund ett har vi haft ett speciellt band till varandra. Vi förstår varandra i situationer som inte så många gör, för vi har liknande bakrunder i vissa aspekter. Det tog lång tid innan hon öppnade upp sig för mig lika mycket som jag gjort för henne, för man ”skäms”, inte för sig själv utan för sin familj i vissa situationer och vad de har gjort. Men är det en sak jag själv förstått och absolut inte tycker man borde behöva ta ansvar för är någon annans handlingar.

Man försöker alltid skydda de man älskar, och när det kommer till ens föräldrar älskar man dem gränslöst på något konstigt sätt, men är det något jag också vet vid det här laget och förstår innerst inne, så är det att dem borde älska dig mer gränslöst än du älskar dem. Det var ju nämligen de som valde dig, eller hur? Det var deras ansvar. Det är en förälders ansvar att se till att ens barn inte råkar illa ut och får en bra uppväxt samt blir bra människor.

Jag vet hur det är att bo i en familj under förtryck och hot. Jag vet att man ljuger som liten när polisen knackar på och frågar ut en framför familjen om det hänt något eller om allt är som vanligt. För man lever i en bubbla, en bubbla där man vet att någon kan fara illa ut om man spräcker den där bubblan. Och åter igen, man älskar sin familj gränslöst.

Nu har Sophie det jävligt tufft med sin familj och saker börjar komma upp till ytan på riktigt. Och från att inte ens säga vissa saker till sin bästa vän, har hon nu kommit så långt och blivit så stark att hon förstår att rösten är det största vapnet. Rösten är det enda rätta vapnet om det är sanningsenligt, och nu känner jag att något behövs komma till en förändring på riktigt. Och jag är så otroligt stolt över henne, för att hon äntligen vågar tala ut, och det kommer hon göra bit för bit. Hennes blogg hittar ni HÄR

”Jag en story att berätta. En story jag funderat på i många år om jag verkligen ska blotta och berätta, något personligt som aldrig ”fått” komma ut. Men det är dags nu, har jag fått nog!

Jag har fått nog av elaka, manipulerande och sadistiska män, fått nog av att rättsväsendet som inte hjälper kvinnor och barn i utsatta situationer, fått nog av hur lätt det är att manipulera myndigheter och polis bara man har mål i mun. ”Newsflash” psykopater och narcissister kan snacka sig ur situationer just för att de är psykopater med personlighetsdrag utan hämningar, borde inte rättsväsendet veta det, kan man komma undan med vad som helst bara man kan snacka och manipulera bevis.

Läs mer…

2 Kommentarer

”ska man eller ska man inte prata med ett ex”

Posted in DEEEEEP, I tanken

TÄNK

Är det inte lite skrämmande hur någon kan försvinna ur ditt liv på 5 sekunder?

Ändå blir man mer eller mindre van vid det med åldern. När man ”gör slut” med någon brukar det ju bli så att man stänger av allt och inte hörs mer ever. Vet inte vad som är bäst egentligen? Jag och mitt ex Anton kan ju verkligen hänga, sova över (även om vi inte sover över nu när han har tjej då i ren respekt även om vi skulle kunna!) prata om allt mellan himmel och jord. Han känns verkligen som en viktig person i mitt liv även om vi ibland inte orkar med varandra haha, men vi vet alltid vart vi har varandra och det är superskönt, men jag tror han är mitt enda fall faktiskt.

Tillbaka till min första frågeställning, vad är egentligen bäst?

Nu har jag gått vidare från M och mår bra och allt sånt, det har varit radiotystnad tills igår. Vi var aldrig tillsammans ens eller så, men vi pratade ju periodvis non stop och umgicks väldigt mycket, jag personligen öppnade upp mig jäkligt mycket för den människan, och han med. Han var typ den viktigaste personen i mitt liv ett tag och sen insåg vi att vi inte skulle kunna vara tillsammans, och sedan dess har det som sagt varit radiotystnad.

Igårkväll bytte vi ut 4 meningar till varandra. Jag har absolut inget illa att säga om honom och är glad över allt och hoppas att han en dag blir dunderkär i nån fin tjej, men det känns så konstigt att fråga nånting man ändå inte kommer få ett äkta svar på? Ni vet när man träffar någon bekant på stan och säger ”tja, är allt bra med dig?” Oftast tänker man inte ens på svaret man får, för man vet att det till 95% kommer vara ”hej, ja tack det är bra, hur är det själv?”

Lite så kände jag igår, helt plötsligt fick jag ”Hej, tänkte bara höra att allt är bra med dig?” från M.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker inför det. Det var ju gulligt av honom att efter dessa veckor i tystnad fråga hur jag mådde, men egentligen, varför? Det enda vi svarade var ”skönt, jo det är bara bra tack” och sen var det dött igen. Är jag lustig och martyr när jag tycker det är mer sorgligt än att ha radiotystnad? Det känns typ respektlöst mot oss båda två. Att gå från timmar samtal om hur det egentligen var och stötta varandra i svårheter till ”ja tack det är bara bra”? Jag ÖNSKAR att vi kunde vara polare en dag, men jag tror inte det.

Inte för att jag inte skulle klara av att se honom med någon annan tjej eller så, men på något vis känns det ändå respektlöst mot det vi var. Men det är säkert bara jag haha. Standard mig att tänka så fint om allt som egentligen kanske är betraktat på något betydligt mer ytligt sätt av någon annan.

Kan inte vara lätt att vara mitt ”ex” vet ju aldrig vad jag vill haha, skällde liksom ut honom för några veckor sedan för att han inte hört av sig alls, och när han väl gör det, vill jag det inte ens.

vänl. thinker

1 Kommentar