CHOCKADE ÖVER 21 ÅRIG MAMMA

Posted in everyday, I tanken

DSC08802

Titta vad jag har fått spendera förmiddagen med för pinglor på MOS, knappt sovit en blund inatt men känner mig helt ok ändå. Blev hämtad av Mimmi kring 10/11 tiden och drog ut för en shoppingrunda. Själv shoppade man endast julpyssel och bak. Tänkte nämligen julbaka lite, vill göra en stor pepparkakshus gård som sagt men det är ju så himla svårt. Upp till bevis!

DSC08807 DSC08804

Nej förresten, det är inte Mimmis unge, hon jobbar nämligen som nanny då och då men alla man möter tror att det är mimmis lilla unge. Sjukt hur drastiskt det där förändrats, idag är det inte många som skaffar barn innan 30, iallafall inte i Stockholm. Förra året låg MEDELÅLDERN i Stockholm på ca 31,5år för första barnet och 25år i resterande städer. Jag tycker ioförsig att det är rätt bra att man inte bara skaffar barn hej vildt, MEN kroppen är ju faktiskt till fakta inte ämnad för att få barn för sent. Min mamma var 21 när hon FICK mig, alltså som att jag skulle bli gravid för ett halvår sedan. Sjuk tanke. Även om jag själv personligen inte hoppas på att behöva vänta 10 år till för att skaffa barn.

Skärmavbild 2016-11-29 kl. 14.27.36

Nu har jag precis slängt ihop lite kärleksmums till Love och längtar till julbaket. Vill egentligen dra och träna men känner mig ännu mer sjuk nu när jag inte sovit, så det är nog bäst att låta bli.

Lämna en kommentar

ÄR GRÄSET GRÖNARE PÅ ANDRA SIDAN?

Posted in DEEEEEP, I tanken

Hur fasen får man ett förhållande att fungera år efter år efter år? För varje år jag själv blir äldre och samlar på mig erfarenheter blir den ekvationen allt svårare för mig. Självklart finns det par som efter många år tillsammans tappat gnistan och funnit den någon annanstans, så kallade ”öppna förhållanden” som jag börjar inse är ett allt mer vanligt fenomen i nutid. Något jag själv skulle vara allt för ego för. Men dessa gamla gulliga par man ser på gatan, kommer det finnas lika många när jag själv är där?

De verkar ha vuxit upp med ett helt annat tänk, min generation är nog mer ego än någonsin, alla ska förverkliga sig själva och vara stenhårda. Det känns som att man var lite mer av en ”gentleman” förr, artigare? Tog man hand om varandra i första rummet på ett annat sätt än nu när man ska hjälpa sig själv innan man hjälper någon annan?

Jag tror att man personligen blir likgiltig och trygg i ett förhållande när båda har ”nöjt sig” och då börjar man tycka att gräset är grönare på andra sidan, man är inte nöjd med sitt egna gräs, så man blir förblindad av ett annat välskött gräs. Men tänk om vi istället för att sukta av intresse för ett fint, välskött, grönt gräs på andra sidan skulle lägga ner lite tid i att vattna och sköta om vårt egna, oj vilken fin trädgård man skulle få tillslut då.

Så nej, jag tror inte det. Jag tror inte att gräset är grönare på andra sidan, jag tror det är grönare där man bestämmer sig för att vattna det.

2 Kommentarer

KRÄNKTA MÄN OCH EN VÄRDELÖS H*RA

Posted in DEEEEEP, I tanken

Godkväll, hur mår ni?

Varför frågar jag ens när jag aldrig får svar ändå :/ Hoppas ni mår bra iallafall hah. Mitt inlägg angående betalda jobb fick ju minst sagt starka reaktioner. Varför egentligen? Jo, för att min rubrik var ironsik och för att människor tydligen inte tycker att det jag lever på är ett jobb. Inte så förvånad över att dessa kränkta män som kallar mig hora på sociala medier posar i en epatraktor, livrädda för starka kvinnor som mig med en åsikt och hatiska som bara fan över att det finns människor som kan leva på ett jobb de faktiskt tycker är roligt. Ett jobb som tydligen är så otänkbart i deras ögon att det måste vara en hobby, eftersom att de minsann inte vågade gå en egen väg en gång i tiden så de är fly förbannade på människor som mig som faktiskt vågat göra det.

Ännu mindre förvånad blev jag när jag gick in på några av snubbarnas profiler för att kolla tidigare chattkonversationer och det visar sig att mer än hälften försökt ta kontakt med mig tidigare men då i stil med ”Tjena snygging, hur mår du” eller ”snygging varför svarar du inte” . Ganska ironiskt att man tydligen som dissande frånvarande tjej är en hora. Det går ju inte riktigt ihop? En hora är ju nämligen en tjej som tar betalt för sex, inte en tjej som inte svarar på dina meddelanden i chatten.

Något som också var intressant var dessa 30-tal män som skrivit till mig att de gärna hjälper mig att renovera, fast rubriken enbart skulle få er att klicka in och läsa det jag tyckte var viktigt, jag ville att ni skulle reagera, bli intresserade och läsa vad jag ville förmedla. Men visste ni att endast ca 40% av någon som har delat ett inlägg från en hemsida har läst själva inlägget. Livsfarligt. Eller hur? Därför tror fortfarande 60% att jag på allvar letar efter någon som vill renovera hemma hos mig gratis. Kanske var det därför några av er kränkta män drog slutsatsen att jag minsann var en hora som tänkte betala i natura.

1 Kommentar

”Söker dig som vill renovera mitt badrum utan lön”

Posted in DEEEEEP, I tanken, MAKEUP ARTIST

TÄNK

Godkväll kära vänner och alla som jag inte känner, hur har ni det? Själv sitter jag supermätt i soffan efter en protein milkshake och lyssnar på piano-låtar. Riktigt mysigt måste jag säga, trots att jag sitter ensam haha. Anyhow, sedan jag gick min utbildning till makeup och hår stylist samt spraytan har jag uppmärksammat människors betéenden till vad de tycker är ”värdiga” jobb, det vill säga hantverk värt att faktiskt betala för. Flera gånger i veckan ser jag öppna inlägg på bland annat Facebook där det efterfrågas makeup artister, speciellt nu över halloween som förväntar sig göra ett jobb för skojs skull. Jag får själv förfrågningar 10ggr i veckan från bekanta som säger: ”kan inte du sminka mig/styla mig” och ja, självklart hjälper jag mina vänner. Men vad är skillnaden egentligen? Varför är jag ”duktig”? JO, för att jag har utbildat mig på Sveriges bästa skola, jag har som alla andra utbildade makeup artister lagt ner multum på både produkter och utbildning, inte tala om all tid det tagit.

Varför ses detta hantverk man gör på andra människor inte som ett jobb, när det är det det är, precis lika mycket som en målare, snickare, bankman, revisor, you name it. Hade jag velat kakla om badrummet hemma hade jag ju inte direkt slängt ut en status på facebook i stil med ”hej tänkte kakla om lite här hemma så är det någon duktig kunnig där ute som skulle vilja komma hem till mig och kakla om lite?” eller, ”hejsan, tänkte starta upp ett bolag nu och skulle behöva en revisor, någon som gillar att jobba gratis?” NEJ ANTAGLIGEN INTE. Så varför ska jag lägga ner både tid, min kunskap och produkter på något som varken kommer hjälpa mig betala hyran eller telefonräkningen. Varför är inte detta ett respekterat jobb precis som allt annat, när det är precis vad det är? En utbildning till makeup/hårstylist efter gymnasiet kostar ca 100 000kr, tar 5h om dagen i ett halvår UTAN inräknad praktik att klara och EN ögonskugga kostar mig ca 100kr att köpa in. EN. För att vara mångsidig behöver man en ögonskugga i jäkligt många färger, och dessa färger TAR SLUT när man använder dem. Do the math. Varför är inte detta ett respekterat jobb?

Likaså jobbet som bloggare, YES det är ett jobb, ett eget företagande. Vet inte hur ofta jag är på restaurang, betalar fullpris, lägger upp nån bild men skriver inte stället, eller kanske inte riktigt skyltar med det och får kommentaren av ägaren ”kan du inte Instagrama eller blogga lite” NEJ. Klart jag kan om jag verkligen älskar stället osv, men inte ens om ni gett mig maten hade det varit i närheten av att visa värdighet och respekt mot mitt yrke som bloggare, gratis påtvingad reklam är inget jag gör, inte ens går jag med på att ta betalt för att marknadsföra saker som jag inte älskar. Ingredienserna ni använde osv samt kostnad för personal osv går nog inte på många hundralappar, ett uppslag i Elle skulle jag tippa på kostar kring 50 000kr, varför skulle jag, om jag hade lika många läsare samt vara en personlighet bakom ge marknadsföring gratis och dessutom själv BETALA för att kunna marknadsföra?

Folk måste bli bättre på att respektera alla typer av arbeten, för det är det det är.

1 Kommentar

ATT VÅGA PRATA UT OM SINA FAMILJEPROBLEM

Posted in DEEEEEP, everyday, I tanken

TÄNKGOD MORGON!

Hur mår ni? Lördag idag och rolig halloweenfest står på schemat. Igår spenderade jag hela dagen som en söndag och hade det super mysigt. Nu till något mindre roligt om min syster och bästa vän Sophie. Vi har nu känt varandra i 1,5-2 år och redan sedan sekund ett har vi haft ett speciellt band till varandra. Vi förstår varandra i situationer som inte så många gör, för vi har liknande bakrunder i vissa aspekter. Det tog lång tid innan hon öppnade upp sig för mig lika mycket som jag gjort för henne, för man ”skäms”, inte för sig själv utan för sin familj i vissa situationer och vad de har gjort. Men är det en sak jag själv förstått och absolut inte tycker man borde behöva ta ansvar för är någon annans handlingar.

Man försöker alltid skydda de man älskar, och när det kommer till ens föräldrar älskar man dem gränslöst på något konstigt sätt, men är det något jag också vet vid det här laget och förstår innerst inne, så är det att dem borde älska dig mer gränslöst än du älskar dem. Det var ju nämligen de som valde dig, eller hur? Det var deras ansvar. Det är en förälders ansvar att se till att ens barn inte råkar illa ut och får en bra uppväxt samt blir bra människor.

Jag vet hur det är att bo i en familj under förtryck och hot. Jag vet att man ljuger som liten när polisen knackar på och frågar ut en framför familjen om det hänt något eller om allt är som vanligt. För man lever i en bubbla, en bubbla där man vet att någon kan fara illa ut om man spräcker den där bubblan. Och åter igen, man älskar sin familj gränslöst.

Nu har Sophie det jävligt tufft med sin familj och saker börjar komma upp till ytan på riktigt. Och från att inte ens säga vissa saker till sin bästa vän, har hon nu kommit så långt och blivit så stark att hon förstår att rösten är det största vapnet. Rösten är det enda rätta vapnet om det är sanningsenligt, och nu känner jag att något behövs komma till en förändring på riktigt. Och jag är så otroligt stolt över henne, för att hon äntligen vågar tala ut, och det kommer hon göra bit för bit. Hennes blogg hittar ni HÄR

”Jag en story att berätta. En story jag funderat på i många år om jag verkligen ska blotta och berätta, något personligt som aldrig ”fått” komma ut. Men det är dags nu, har jag fått nog!

Jag har fått nog av elaka, manipulerande och sadistiska män, fått nog av att rättsväsendet som inte hjälper kvinnor och barn i utsatta situationer, fått nog av hur lätt det är att manipulera myndigheter och polis bara man har mål i mun. ”Newsflash” psykopater och narcissister kan snacka sig ur situationer just för att de är psykopater med personlighetsdrag utan hämningar, borde inte rättsväsendet veta det, kan man komma undan med vad som helst bara man kan snacka och manipulera bevis.

Läs mer…

2 Kommentarer

”ska man eller ska man inte prata med ett ex”

Posted in DEEEEEP, I tanken

TÄNK

Är det inte lite skrämmande hur någon kan försvinna ur ditt liv på 5 sekunder?

Ändå blir man mer eller mindre van vid det med åldern. När man ”gör slut” med någon brukar det ju bli så att man stänger av allt och inte hörs mer ever. Vet inte vad som är bäst egentligen? Jag och mitt ex Anton kan ju verkligen hänga, sova över (även om vi inte sover över nu när han har tjej då i ren respekt även om vi skulle kunna!) prata om allt mellan himmel och jord. Han känns verkligen som en viktig person i mitt liv även om vi ibland inte orkar med varandra haha, men vi vet alltid vart vi har varandra och det är superskönt, men jag tror han är mitt enda fall faktiskt.

Tillbaka till min första frågeställning, vad är egentligen bäst?

Nu har jag gått vidare från M och mår bra och allt sånt, det har varit radiotystnad tills igår. Vi var aldrig tillsammans ens eller så, men vi pratade ju periodvis non stop och umgicks väldigt mycket, jag personligen öppnade upp mig jäkligt mycket för den människan, och han med. Han var typ den viktigaste personen i mitt liv ett tag och sen insåg vi att vi inte skulle kunna vara tillsammans, och sedan dess har det som sagt varit radiotystnad.

Igårkväll bytte vi ut 4 meningar till varandra. Jag har absolut inget illa att säga om honom och är glad över allt och hoppas att han en dag blir dunderkär i nån fin tjej, men det känns så konstigt att fråga nånting man ändå inte kommer få ett äkta svar på? Ni vet när man träffar någon bekant på stan och säger ”tja, är allt bra med dig?” Oftast tänker man inte ens på svaret man får, för man vet att det till 95% kommer vara ”hej, ja tack det är bra, hur är det själv?”

Lite så kände jag igår, helt plötsligt fick jag ”Hej, tänkte bara höra att allt är bra med dig?” från M.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker inför det. Det var ju gulligt av honom att efter dessa veckor i tystnad fråga hur jag mådde, men egentligen, varför? Det enda vi svarade var ”skönt, jo det är bara bra tack” och sen var det dött igen. Är jag lustig och martyr när jag tycker det är mer sorgligt än att ha radiotystnad? Det känns typ respektlöst mot oss båda två. Att gå från timmar samtal om hur det egentligen var och stötta varandra i svårheter till ”ja tack det är bara bra”? Jag ÖNSKAR att vi kunde vara polare en dag, men jag tror inte det.

Inte för att jag inte skulle klara av att se honom med någon annan tjej eller så, men på något vis känns det ändå respektlöst mot det vi var. Men det är säkert bara jag haha. Standard mig att tänka så fint om allt som egentligen kanske är betraktat på något betydligt mer ytligt sätt av någon annan.

Kan inte vara lätt att vara mitt ”ex” vet ju aldrig vad jag vill haha, skällde liksom ut honom för några veckor sedan för att han inte hört av sig alls, och när han väl gör det, vill jag det inte ens.

vänl. thinker

1 Kommentar

Sluta kyssa överkyssta fötter

Posted in everyday, I tanken

TÄNK

Godmorgon! Hoppas ni har en skön söndag, för det har jag. Stod och hjälpte till lite på mässan igår i 12-13h så nu är jag helt slut. Snittat en 2h/natt sömn dessutom, så nu kämpar jag järnet för att inte bli sjuk.

Har tänkt på en rätt rolig sak senaste veckorna. Något jag själv aldrig riktigt låtit ta över mina egna värderingar. Kända människor, rika människor, nätverks starka människor eller inflytsstarka människor på alla olika sätt. De kommer och finns i alla dess former. Många vad jag skulle kalla ”bra” människor, människor som inte tror att de är Gud bara för att de har fått många kyssar på fötterna genom sina dagar, och de som anser sig vara faktiskt bättre än alla andra så att de har tappat det jag värderar är en ”bra” människa.

Dessvärre är det ju inte familj som gör det huvudsakliga jobbet i en uppfostran, speciellt inte när det handlar om vuxna individer. Har Man som vuxen individ folk i kö för att kyssa sina fötter så kan jag förstå att det kan vara enkelt att tappa sina värderingar och bli en ”careless” människa. För man behöver egebtligen inte bry sig om nånting längre. Men vi vanliga dödliga människor får aldrig glömma att det är vi som formar vårt samhälle och omgivning. Det är vi som tillsammans uppfostrar varandra och vad vi anser bör få ta större plats i samhället.

Ställ er frågan. Den där personen ni är ”beroende av”, kan vara en ohövlig chef, hon som fixar listan på coolaste nattklubben eller han som är så fruktansvärt populär. Är det värt att fortsätta kyssa dennes fötter bara för att hålla sig god, om man intw tycker att personen delar samma värderingar. Om man egentligen inte tycker om personen? Om personen behandlar andra medmänniskor lite hur som helst?

N E J .

Ditt ansvar är större än så. Det är du som formar samhället, tillsammans med alla andra. För mig är det alltid mer värt att se till att man bara stöttar det goda i världen. Hur ska annars godhet vinna i slutenden, om vi hela tiden tillåter oss hyllar det onda?

Lämna en kommentar

THE TRUST GAME

Posted in DEEEEEP, I tanken

OH LORD .

Det är allt jag kan säga till mig själv just nu, faktum är nog att det är allt någon i min närhet kan säga just nu. Hur fan pallade mina ex Sebastian och Anton hah? I don´t know, men jag är iallafall evigt tacksam över att dem en gång i tiden gjorde det. Satt och pratade med en av mina närmsta killkompisar och Nina om detta igår. Hur jag fungerar, om jag ska vara brutalt ärlig och ställa mig naken som jag brukar göra någon gång ibland för er här på bloggen.

Nämligen så att jag vid en punkt förr eller senare kommer till mitt egna lilla tillits test. Det är faktiskt sinnesjukt och lite sorgligt, och även fast jag är medveten om vad jag egentligen gör, så bara gör jag så ändå. Jag typ anstränger mig för att vara lite för mycket, jag typ anstränger mig för att vara omöjlig att tycka om, jag typ anstränger mig för att skrämma iväg personen jag tycker om, för att jag vill bli lämnad.

Självklart vill jag inte bli lämnad egentligen. Det är det som gör det till ett test.

Typ som att jag testar gränser.

Jag är lite som ett barn i trotsåldern, som trotsar sina föräldrar för att känna gränslös kärlek. Det är ju den som är bäst. Det är ju den som gör att man mår sådär gränslöst bra och känner sig sådär gränslöst trygg.

Även om testet alltid kommer olägligt, och säkert förstör, inte främst för mig själv säkert, så gör jag det automatiskt ändå. För här är jag, som ett barn i trotsåldern.

1 Kommentar

ATT DEJTA EN VÄNINNA

Posted in everyday, I tanken

   
 
NU J*VLAR ÄR VI TRÖTTA PÅ MÄN

VAD VILL DEM, hur tänker dem? Nu har vi bestämt oss för att inte tänka på dem och bara dejta varandra. Skämt å sido, men är det kanske därför många blir så utsatta? För att man Lixom lägger så stor vikt i that one person man tror på, ger allt till hen som ska ersätta allt i tanken. Familj. Men sen jag började lägga mer vikt i vänner har jag fan aldrig mått bättre. Grabbar är nog lite bättre på sånt där, eftersom tjejer är tjejer, vi trycker hellre ner varandra ibland tyvärr, varför inte bara stötta varandra? Hur mycket bättre skulle inte världen vara då? Om alla bara spred kärlek och höjde varandra till skyarna istället för att jämföra sig med andra, och istället för att låta nån dude som vill sätta på dig bli en stor del av ditt liv? Varför inte bara gå på bio med bästisen och låta det där andra ta den tid det behöver? Juste! Då får man ju dra upp kortet själv :/ 

Nästa vecka ska jag fasen gå på opera eller nåt med bästisarna.

Lämna en kommentar

STORSTADS-singel MENTALITETEN

Posted in I tanken

”Igår var jag hans framtida fru, igår var jag kvinnan han ville gifta sig med helst i förrgår och idag vill han ha space, vad gör jag för fel?” 

Fick jag som fråga idag i ett samtal med en nära vän. Vet inte om det är denna insnöade Stockholmsmentalitet som murar in mig eller om detta blivit ett allt vanligare fenomen världen över. Alla ska tänka på sig själva, vara svåra och överdrivet självständiga. Nästan paranoida med andra ord. Kanske är det mig det är fel på i dagens samhälle, eftersom jag fortfarande är gammaldags. 2016 ser man fler tappade hakor när man säger att man vill ha barn runt 25 istället för 40 och att gifta sig låter snarare som misär i mångas öron istället för något vackert. 

Kärlek motarbetas snarare än kämpas för, den som faller för kärlek förlorar helt enkelt. Ska det väl bli något ska det ha spelats ett slags spel fram och tillbaka i omgångar för att personerna i fråga ska känna av en riktigt omöjlig stureplans romeo och julia berättelse. Man mot kvinna, kvinna mot man. De spelar inte i samma team längre.

Det är inte för intet Stockholm är Sveriges mest singeltäta stad. Helst ska man vara tillgänglig för alla livet ut, helst av allt skulle vi nog vilja ha den vi älskar utan några förpliktelser. Helst av allt skulle man ha en lojal icke-krävande partner som alltid är glad, aldrig säger till om nånting men själv inte behöva ge nånting, helst av allt skulle man nog vilja leva i ett ensidigt öppet förhållande med andra ord. Inte för att vi kanske just nu vet någon annan vi hellre skulle vilja vara med, utan för att vi vet att vi någon gång kanske känner det, för att vi aldrig vill stänga någon dörr ifall att man nångång faktiskt hittar något ”bättre”.

Oj oj oj vad man förlorar på det. Det är det där inte många ser. De ser inte värdet i att kämpa för en människa.

Jag vet inte hur ni känner, men jag har växt upp i en småstadsmentalitet, förvisso finns det mycket jag inte tycker om med den, men är det något jag lärt mig därifrån, så är det att kärlek är värd att kämpa för. För om man väl vågar kasta sig ut i det får man så mycket tillbaka. Man lär sig så sjukt mycket viktiga saker. Att leva singel i all ära, men ett förhållande har så mycket att ge. Självklart ska man hitta sig själv, men man behöver inte hitta sig själv ensam. Faktum är att tvåsamhet lär dig mycket om dig själv också. Den som vågar har mycket att få tillbaka. Kärleken är värd att kämpa för, bara man vågar.

1 Kommentar