Det är såna som ni som tycker att en tjej med kort kjol får skylla sig själv.

Posted in everyday, I tanken

Skärmavbild 2017-07-04 kl. 13.02.35 Skärmavbild 2017-07-04 kl. 13.02.42

Mansgrisar i sitt esse. Hur kan jag fortfarande bli förvånad. Tydligen hör intellekt och utseende ihop. Hur kan man vara så dömande? Jag tänker inte sluta sminka mig på ett visst sätt, eller sluta langa selfies för att folk ska uppfatta mig mer seriöst. Jag tänker inte spara hår under armarna för att slåss med alla andra tjejer mot mansgrisar. Jag tänker kämpa från mitt håll. Alla människor som vill förändra vill göra något form av statement och det här är mitt. Det har det alltid varit. Mitt statement är att jag kan ha hur jävla stora tuttar jag vill, hur stora läppar jag vill och hur kort kjol jag vill UTAN ATT DU SKA SE MIG SOM ETT SEXOBJEKT. Hur svårt är det egentligen? Ska jag behöva göra en bok om mänsklighet för dummies?

Då gör vi en liten enkel lista här med vad som är objekt och inte.

1. En tjej utan smink – människa
2. En kille med kjol – människa
3. En kaffekopp – objekt
4. En kille med loafers – människa
5. En tjej med stora tuttar som är naken – människa
6. En naken kille – perve (haha skoja) MÄNNISKA!
7. En kiwi – objekt
8. En tjej med ett duckface – människa
9. En kille som gillar andra killar – människa
10. En tjej som har legat med 100 pers – människa

Jävla mansgrisar. Nu måste jag ju få Nobelpriset med, bara för att bevisa att en tjej med både smink och duckface kan få det. För det är inte där det sitter.

9 Kommentarer

EN MÅNDAGKVÄLL I MINA SKOR SOM SEXOBJEKT

Posted in everyday, I tanken

mansgris1 Mansgris2

Kollar mailen en helt vanlig måndagkväll. Normalt sett brukar jag bara ignorera mina dumma mail från mansgrisar, men seriöst. Hur kan jag ens se en man i vitögat längre? Vad fan ska krävas från en tjej för att inte bli sedd som ett objekt? Vad ska krävas av mig som kvinna för att slippa finnas med i någons fantasier om vilka skor jag ska sätta på mig? Jag vill inte ha dina stygga ord i örat. TACK!

1 Kommentar

STOPPA STUREPLANERNA?

Posted in I tanken

För några dagar sedan delade jag en video om hur människans hjärna fungerar, och innan ni läser vidare om Stoppa Stureplanerna så tycker jag att ni ska se den.

HÄR

Det trycks upp knappar och demonstreras. Smart. Alla vill ju ha rätt, även jag vill ha rätt i mitt fall såklart. Men om vi inte gör något med Stureplan? Hur trevligt kommer vi fortsätta att ha det? Hur mycket kiss kommer det lukta om 5 år när man springer ner till tunnelbanan och när trillar taket av svampen ned?

Är jag den enda som tycker att nya Stureplan ser jäkligt trevligt ut? Där skulle jag vilja strosa omkring iallafall, t.o.m. tunnelbanan ser ju trevlig ut att gå ner till.

Att säga nej till Stureplanerna nu är endast desperat för att vi är själviska och vill leva loppan lite till istället för att faktiskt ta ansvar för hur våra barn kommer uppleva Stureplan. Helt ärligt så börjar Sture sunka ihop sig lite redan nu, vem tycker att det är trevligt att gå ner i tunnelbanan? Man måste ju hålla andan varje gång och det är trasiga trottoarer osv osv. Lika bra att få de överstökat nu så att vi kan leva loppan ordentligt sen i flera herrans år till

Vaddå 1000 jobb berövade. Fakta på det tack, enligt mig så SKAPAR en 10 års plan jobb snarare än berövar. De stackars lokaler som blir stängda kan ju faktiskt flytta sina fina datorer till någon annan lokal och fortsätta jobba därifrån  Problem solved

sture

Läs mer om Stureplanerna HÄR <

Lämna en kommentar

Social fobi och prestationsångest

Posted in DEEEEEP, I tanken

Godmorgon kompisar, äntligen bjuder Stockholm på sol! Hur underbart som helst när solen tittar fram verkligen, allt blir liksom lite bättre. Igår kom min och Mikes nya familjemedlem Roffe hem till oss och han är en japanmanad dvärgteddyvädur 🙂 Hur söt och snäll som helst endast 7 veckor gamal. Får slänga upp en bild lite senare för nu ska han få va lite ensam första dygnet och göra sig hemmastadd i sin fina röda furustuga haha. 

Nu sitter jag på bussen med ”Valerie” i lurarna och reflekterar lite över psykologen och gårdagens mysiga prat.

Jag tänkte skriva om social fobi och prestationsångest och hur det sitter ihop för mig. Har man aldrig varit deprimerad själv så är det väldigt svårt att förstå hur en människa som är det fungerar men det är ju inte så konstigt. 

För mig iallafall:

Jag har hela livet haft alla typer av känselspröjs utanför kroppen, hela tiden behövt känna av hur omgivningen är och agera därefter. Ständigt på vakt efter något oväntat och ”farligt”. Dels från skoltiden när jag var mobbad och kunde få ett äpple kastat på mig eller helt plötsligt blev nerbrottad på skolgården samt hemma. Jag känner av atmosfärer i ett rum och är van att agera därefter. Hur jag ska vara. Jag behövde ständigt ha känslor efter etc hur mamma med signaler bad mig att vara. Jag behövde prestera. Likaså med alkohol runt kring sig behöver man alltid vara på ett visst vis eftersom det kan svartna för personen man är med när som helst om man inte känner av atmosfären tillräckligt bra och agerat bra nog där efter. 

När jag blir ledsen och får mina dippar i ensamhet stänger jag gärna in mig själv och fokuserar 100% på att överleva, att inte göra något dumt. Att inte springa att hämta spritflaska och att inte rispa upp låren med nycklarna eller inte vara ledsen längre, för när jag ska umgås med människor måste jag vara på topp så att jag kan känna av atmosfären och prestera. Jag måste vara den där superglada energifyllda Bella som alla bara tycker om.

Detta har utvecklat en social fobi genom åren som påverkar mig mycket än idag, för presterar inte jag i sociala sammanhang går jag hem och dippar. Jag älskar att umgås med människor och går på så mycket event jag bara kan, tyvärr är det inte ovanligt att jag än idag efter utmaningar går hem och börjar gråta från ingenstans för att jag inte tycker att jag har presterat som jag kan. 

Men jag jobbar på det! Varje dag, och det blir bättre och bättre och bättre för varje dag. Idag är mitt jobb att vara social och rodda sociala evenemang. 

5 Kommentarer

PTSD – POSTTRAUMATISK STRESSYNDROME

Posted in DEEEEEP, I tanken

God middag kära ni, fy attan vilket tråkigt väder det är idag. Man blir ju inte direkt mer pepp på livet då som förkyld och svullen haha. Hur som helst, har ju varit hos psykolog nu ett par gånger och känns som sagt jättebra. Han ser liksom mig. Han ser den riktiga mig. Den där Bella bakom Bellan som styr och ställer och är stark. Den där Bellan under rustningen trots att han bara fått sett rustningen jag normalt bär om ni förstår mig?

Nu har vi gått igenom saker som förföljer mig från barndomen och det som får mig att må dåligt än idag. De där dipparna jag kan få. Jag kan vara hur stark som helst men så fort det smäller över så sätter jag mig ner rätt ner på golvet och gråter. Ibland ser jag en film och får ångestattacker osv osv. Det är liksom jobbiga saker som ingen egentligen märker av på mig. För utåt sätt och i affärer, jobb osv så köttar jag ju på ordentligt. Sån brukar jag vara. Men det är inte det som är problemet, utan problemet är som sagt de som förföljer mig. De där specifika små minnena som förföljer mig.

Att ständigt känna sig otrygg i sin omgivning och ständigt på sin vakt ifall nånting oförutsatt ska hända.

Det rör sig troligen om PTSD och kommer få gå i terapi för det.

Känns så otroligt skönt att jag faktiskt ska få hjälp. Ingen som säger att ”allt bara är påhitt” ”finns inget som heter så” ”allt är bara benämningar som nån har hittat på” och allt annat man växt upp med. Att någon säger ”nej Bella! That is not life!” och faktiskt vet om exakt det jag nu i efterhand tacklas med.

Eller som min mor gärna vill skylla allt på ”Bella har nog Borderline” som svar på mitt mående. Hon har hela livet sagt att jag är sjuk. Svart på vitt. I am not. Jag är faktiskt fullt frisk som mår såhär från och till. Och att få den förklaringen, känns som ett steg i rätt riktning till att må bra igen. Att bli ”frisk” på riktigt.

Skärmavbild 2017-05-30 kl. 12.42.34

läs mer nedan,

> HÄR <

3 Kommentarer

MITT LIVS HEMLIGASTE HEMLIGHET

Posted in DEEEEEP, I tanken

Idag 28 Mars 2017 är dagen då jag känner mig stark. Det har nu gått 13 år sedan jag hade en mans fingrar mellan benen första gången och hörde viskningar i örat med frågan om det var skönt.

8 år gammal. Jag fattade ingenting. Faktum är att jag inte ens reflekterade över vad som egentligen hade hänt förr än jag en Fredagkväll 5 år senare låg och kollade på en film med min bästa vän Linda där de skedde en liknande händelse på filmen.
Jag har aldrig i hela mitt liv berättat detta för någon alls. Förutom Linda då. Sedan dess har jag kanske nämnt det för totalt 4 människor. Jag har aldrig sett det som ett problem, som något som förändrar något för mig. Men nu 21 år gammal börjar jag tro att det faktiskt har det. Exakt allt har påverkat mig och att acceptera det och inte skämmas över det är ett jävla stort steg för mig.
Hade jag öppnat upp mig om hela förloppet som jag kommer ihåg så väl än idag så hade många där ute fattat vem det var. På ett konstigt sätt vill jag inte det. Jag vill inte att någon ska veta vem det var som gjorde så mot mig. För jag tycker synd om honom. Visst är det konstigt.
Jag skakar och svettas just nu, utan att egentligen känna nånting. Men jag är stark nu. Att acceptera saker får mig att känna mig fri och inte låta det definera mig. Att inte låta det tynga ner mig mer. Man rår inte för allt man är med om i livet och att acceptera är ett bra sätt att gå vidare.

Att vara 13 år och låtsas som att det inte var en grej gjorde mig nog lite skadad. Att från och med den dag till idag gått runt och avdramatiserat detta har jag på många sätt inte själv valt. Jag kommer ihåg reaktionerna när jag berättade det för mina 3 närmsta vänner. Vi skämtade bort det istället. Allt som var jobbigt och lite för mycket var vi tvungna att skämta om.

Jag kanske fattade innerst inne att det var helt jäkla CP och att jag innerst inne var ledsen och ville att någon skulle prata med mig och se det som något allvarligt. Men allt vi vågade göra var att skoja om det. Från ingenstans ibland hörde jag en fras från dem. Vi kan kalla han som gjorde detta för Lars.

”Aaaakta dig för Laaasseee” hihihih.
Kommer ihåg tonläget och skratten än idag. Precis som jag kommer ihåg hur han knäppte upp mina byxor och jag undrade vad som hände. Jag visste inte hur jag skulle hantera nånting. Jag är uppenbarligen 21 idag men vet fortfarande inte hur jag ska hantera detta som så många andra saker folk gärna skrattar bort. För detta passar inte in i någons Svensson liv och medmänniskor tycker att det är läskigt att lyssna på såna här saker. Så läskigt att de måste lägga ett lock på och göra det till något man skrattar bort.
Jag tänker inte skratta mer. Jag tänker inte lägga ett lock på.
23 Kommentarer

IBLAND KÄNNER JAG MIG SÅ JÄVLA KASS

Posted in DEEEEEP, everyday, I tanken

Godkväll nära och kära. Jag känner mig inspirerad. ÄNTLIGEN! Efter lång tystad av eko och sömnbrist i huvet känner jag mig levande och uppmärksam igen. Precis som jag brukar vara. Nyfiken och inspirerad av min omgivning. Flickan på bussen, bilden på instagram, vännen, tv serien, vädret. VAKEN! Vaken i det vackra och det eländiga. Men det spelar liksom egentligen ingen roll så länge man är vaken. Den känslan är äntligen tillbaka och jag hoppas att den är här för att stanna.

Tänk att allt jag behövde höra för att vilja gå hem och skriva ut mina tankar och ordbajsa istället för att stänga in dem i mig själv var att träffa dessa människor på bilden ovan och höra några få fina ord som gick rakt in i hjärtat. Ord jag kan leva på i veckor. Positiv feedback.

I flera dagar har jag haft ett enda eko i öronen. ”Du är konstig” ”Du är värdelös” ”Du kan lika gärna dö” osv. Ja det är skrämmande hur ord sedan barnsben kan ta över tankarna som ett åskväder och dundra ner över mig ibland och mörda min inspiration till allt.

Jag är inte hel. Det kommer jag nog aldrig bli. Hur mycket jag än ler på bilder, när jag rör mig bland folk och du kanske möter mig på gatan och jag skriker hej till dig fast än vi bara hälsat någon enstaka gång och det är himla märkligt att vara trevlig. Jag vill sprida glädje och kärlek till alla människor, jag vill så himla väl och det känner jag från tårna upp till huvudknoppen, men det räcker inte alltid till. Någonstans möter man den man vill vara och den man är. Man får inte glömma att det är två olika saker.

Krav hit krav dit. Jag vill klara allt och lite till. Alltid. Jag vill överträffa dina förväntningar. Alla dina förväntningar. Ger du mig betalt för 10 timmar vill jag ge dig 15. Klarar jag inte det så blir jag så himla ledsen på mig själv, och då är de där orden där som snarare stjälper än hjälper. Jag gräver ner mig. Jag gråter och jag ifrågasätter hela min existens.

En dag vill jag vara så stark att mina dippar aldrig kan ta över mig för en mikrosekund.

Senaste tiden har jag inte hunnit med hälften av det jag vill och det tar verkligen knäcken på mig. Ställt in event, möten, vänner, träning. Jag är så otroligt trött på att inte hinna med det jag vill och ibland lovat. Jag är så ledsen på mig själv för att jag vet att alla tar det personligt på något sätt när man gör något som inte går till planen. Det är en jävla stress just nu jag inte kan förklara. Man kanske tror att man hade pli på dagen och tänker. Aja bella, du hann ju iallafall med 70% av sakerna du dubbelbokat dig själv på idag. Men nej nej, då kommer man hem och sitter och skriver och får ett sms som lyder ”blev det någon träning”  helvette. Tänker jag och gräver ner mig.

Inte för att jag missade att träna just idag, utan för att jag vet hur viktigt det är för att jag ska hålla mig frisk, stark, snygg… Snygg. Juste fan. Det där modelljobbet och det där borde jag ju träna till, och fan! Om jag inte tränar så kanske jag inte blir sedd som fin längre och tappar följare. Då kanske jag slutar ta hand om mig själv och min pojkvän slutar tända på mig.

En mening kan alltså ge mig 100 stressfaktorer runtkring.

Det är så jävla mycket skitsaker just nu. Men jag vill inte göra någon besviken. Jag HATAR att göra folk besvikna. Jag vill ju vara tjejen som du blir glad av på stan, jag vill vara tjejen som ger mer än hon tar. Jag vill göra så mycket. Detta har verkligen tärt på mig senaste tiden. En stress jag måste få pli på. Jag vill inte vara tjejen folk säger ”men hon har mycket nu, jag förstår henne” jag vill vara tjejen som överträffar! Inte som får ursäkter.

Såhär har jag känt mig senaste tiden. Jag har velat ge upp så många gånger om. Men idag träffade jag han till vänster och hans kollega. De var så otroligt jäkla fina! De räddade mig. De gav mig den absolut finaste komplimang man kan få. ”Du är så himla genuin” hörde jag.

Tänka sig att en mening som egentligen inte passar in i problemen kan rädda hela ens dag. Ja tänkte jag. Här går jag runt och blir ledsen över elaka otrevliga avundsjuka människor. Men jag, jag är ta mig fan iallafall genuin. En genuin tjej som iallafall vill alla väl. Och det är inte många människor som vill längre i mina ögon. Men om jag fortfarande vill det. Om jag fortfarande alltid vill allas bästa. Ja då gör jag iallafall något rätt. Då kanske jag inte är så jävla värdelös ändå.

Lämna en kommentar

Gästinlägg från ”EN TILL KÅT KILLE…”

Posted in Bella tipsar, CRAZY, DEEEEEP, Event, everyday, I tanken, Repost

Hej! 

Det var typ så det började, ett obesvarat hej. Ganska tragiskt, eller ja, desperat iallafall. Men jag tänkte att Isabella förmodligen är van av att hantera sånt här. Förföljande män som inte förstår när det är, och när det INTE är läge att ta kontakt. Och ni, det är aldrig läge att ta kontakt med en vacker, ”känd” kvinna när en FÖRMODAR att hon redan får flera meddelanden om dagen där desperata killar söker kontakt. Alltså, när män tar kontakt för att flirta och INTE för att hylla.  Men jag gjorde det, för jag tänkte, ”Jag är ju inte desperat?? Det är ju annorlunda!”. Typ så som alla andra också tänker.

Och ni vet, får en ETT meddelanden från en kille så kommer det ALLTID att komma ett till. Kanske inte samma dag, samma vecka eller månad, men det kommer ALLTID att komma ett till. Det är liksom oskriven vetenskap, killar kan inte acceptera att inte få gehör. Jag skrev igen, typ 2 minuter senare. SKÄMMES.

Det handlar liksom om någon typ av respekt, att INTE skriva, för på något vis är det respektlöst. Självklart är det FAN-TASTISKT att få meddelanden från människor som genuint tycker om det en gör, alltså människor som uppmuntrar en till att fortsätta vara sig själv. Men inte när, speciellt män, skriver för de har en tanke av att ses och ha vaniljsex på första dejten. Det är inte OK. Och ja, det kanske var typ så jag tänkte. SKÄMMES IGEN.

Desto mer jag skriver, mer inser jag att jag beskriver andra män precis som mig själv. Som att jag alltid har trott att ”det är skillnad när JAG gör det”, men det är ju precis vad det INTE är. Liksom, vi grabbar är fan lika. Oavsett vad ni tror. Tills det att insikten hinner ikapp oss. Jag vet inte om det här är handlar om självbekräftelse eller om det är insikten som har hunnit ikapp. Det tänker jag inte svara på, för det kan bara bli pinsamt och pretentiöst.

Oavsett vad, så vill jag härmed slå ett slag för BELLA. Vi sitter nu på samma kontor och jobbar ihop, och det är jag glad för. Hon är fan en klippa, fast det handlar nog mycket om att hon och jag delar samma typ humor. Det är liksom kriteriet för att vara en ”klippa” i min bok. Enkelt.

Och hörni, en till sak, det här är INTE ett kärleksbrev. Det här är en kom-ihåg-lapp till mig själv och alla ni andra kåta killar, att aldrig igen skriva ett PM till en tjej ni/vi redan kan förstå är utsatt för den här typen av meddelanden, när tanken är att uppnå vaniljsex på första dejten.

Det är respektlöst.

FRIDENS LILJOR, MINA BLOGGLÄSARE.

// www.hmarcussen.se

ps. @hmarcussen på Instagram.

BELLABLOGG

Lämna en kommentar

ATT HANTERA FLAMMANS GAMLA LIGG

Posted in DEEEEEP, I tanken

onyamindGod natt, klockan är 01.00 och jag har inte gjort något annat idag än att försöka kurrera mig och filosofera i tystnad. Jag brukar göra det ibland faktiskt, jag är ju en riktig hemlig filosof. Undra hur mycket tid jag spenderar till att reflektera över vardagen, livet och omgivningen egentligen. Säkert minst lika mycket tid som jag spenderar att leva. Dagens topic bland många fick avslutningsvis handla om the exes. Nu menar jag inte ens egna ex, utan kanske någon annans ex. Alla hanterar vi dem olika. Jag personligen hanterar dem precis som vilka människor som helst. Jag blir liksom inte hatisk när jag är svartsjuk. Snarare kanske att man tycker det är lite jobbigt och oundvikligt jämför med sig själv. För sanningen är ju i slutenden att alla människor är olika, alla har brister och alla har toppar. Det går liksom inte att vara allt brukar jag tänka.

När jag mött en tjej som jag vet har haft ihop det med exempelvis min pojkvän så känner jag personligen inget speciellt, men jag vet att många tjejer inte vet hur de ska hantera situationen, eftersom de antar att man måste möta ett ex med hat och illska hah. Som igår, min vän stöter på sitt ex nya flickvän ute, varpå hon är snäll och (well dont lie, vi alla har koll på exets nya flickvän, likaså som nya flickvännen har koll på hans ex, iallafall de långvariga tidiga förhållandena) och hon bitchar och knuffas tillbaka från ingenstans haha? Istället för att vara vänlig och behandla min vän precis som alla andra tjejer?

KAN NÅGON FÖRKLARA FÖR MIG VARFÖR JAG SKULLE HATA DIG OM DU VARIT TILLSAMMANS MED MIN KILLE, SNACKAT MED HONOM ELLER FYLLELEGAT?

För för mig, är det extremt konstigt och udda, snarare kanske omoget att hata någon för att ha samma killsmak? Man har ju snarare redan en sak gemensamt haha. Som en annan vän sa igår påväg till bussen när vi snackade om att hon funderade på att sluta träffa en kille hon dejtar på grund av att han legat med en bekant till henne. Alla har vi ett förflutet, och visst kan det vara jobbigt. Men det är bara acceptera. Samtidigt är ju faktiskt någon ett ex av en anledning, och du är ju den nya senaste stekheta flamman right?

Är det något som får tjejer att börja vikthetsa som fan från ingenstans så är det flammans exes. Jag har aldrig känt att jag mår dåligt över min kropp, även om jag pendlat rätt mycket i vikt från och till (nej jag har väl aldrig varit överviktig) men om man jämför med vissa VS snygga och smala x min snubbe haft innan så är jag en redig plus size. Men det är okej, för jag vet att jag inte är tjejen som har tid med 3h på gymmet om dagen, eller att leva på morötter för den delen heller. För att vara snygg är lite sekundärt för mig, jag är ju en tjej som har annat i pipen. Som smink, business och FILOSOFI! Är en supersmal tjej det viktigaste för en snubbe så ska han nog inte träffa mig helt enkelt.

Jag har inga problem med att bli vän med en snubbes ex, men jag skulle ljuga om jag inte sa att det innerst inne påverkar även mig. Det är nog rätt oundvikligt att inte jämföra sig själv med andra i sin närhet och börja må dåligt. Jag har själv många komplex över saker och ting. Små saker som inte hör till ”idealet”, men sanningen är att det nästan alltid kommer finnas ett ex med snyggare pattar, smalare midja, tightare röv, finare hår, bättre jobb osv, men jag tror det är extremt viktigt att inte börja försöka vara allt det där av osäkerhet. Man får liksom bara försöka acceptera att man är som man är. Man får älska sig själv samtidigt som man försöker utveckla sig själv.

Jag tillexempel har alltid haft många komplex, komplex som jag jobbar med varje dag för att tycka om. Som till exempel bristningarna på rumpan, min högra bröstvårta som är rak och inte rund som den andra, min ledsna navel osv osv och saker som jag kanske inte vill vara öppen med också. Men kontentan är, att JAG ÄR JAG, och jag hoppas innerligt att min pojkvän inte är så ytlig att han väljer partner efter snyggast bröst eller smalaste midjan. Jag får liksom försöka infinna mig i att det alltid kommer finnas någon ”bättre” än mig själv, någon mer fantastisk tjej i mina ögon som jag jämför mig med. Men jag får acceptera mina ”deffekter” som inte hör till idealet och insé att även min pojkvän får älska mig som den jag är och mina fel. Man kan inte vara allt, man kan bara vara sig själv, och man kan välja att inte hata andra tjejer för att de kanske har snyggare ben än dig själv, och slutligen inte hata dig själv för att du inte har det.

Passar inte mina tuttar för någon kille så kan han gladeligen få gå till någon annan tjej har jag tänkt, för mina tuttar ska ingenstans. De är mina. Och jag tänker inte gräva ner mig i mina ”deffekter” tills jag mår så dåligt över det att jag vill operera mig. Jag älskar mina tuttar sa jag till mig själv som 18 åring och slutade gömma mig bakom tröjor och toppar för mina vänner och dåvarande pojkvän.

Man är skyldig att älska sig själv och ta hand om sig själv och inse, att man i slutenden ändå bara borde bli älskad för den man är. Inte för den man inte är.

1 Kommentar