MITT LIVS HEMLIGASTE HEMLIGHET

Posted in DEEEEEP, I tanken

Idag 28 Mars 2017 är dagen då jag känner mig stark. Det har nu gått 13 år sedan jag hade en mans fingrar mellan benen första gången och hörde viskningar i örat med frågan om det var skönt.

8 år gammal. Jag fattade ingenting. Faktum är att jag inte ens reflekterade över vad som egentligen hade hänt förr än jag en Fredagkväll 5 år senare låg och kollade på en film med min bästa vän Linda där de skedde en liknande händelse på filmen.
Jag har aldrig i hela mitt liv berättat detta för någon alls. Förutom Linda då. Sedan dess har jag kanske nämnt det för totalt 4 människor. Jag har aldrig sett det som ett problem, som något som förändrar något för mig. Men nu 21 år gammal börjar jag tro att det faktiskt har det. Exakt allt har påverkat mig och att acceptera det och inte skämmas över det är ett jävla stort steg för mig.
Hade jag öppnat upp mig om hela förloppet som jag kommer ihåg så väl än idag så hade många där ute fattat vem det var. På ett konstigt sätt vill jag inte det. Jag vill inte att någon ska veta vem det var som gjorde så mot mig. För jag tycker synd om honom. Visst är det konstigt.
Jag skakar och svettas just nu, utan att egentligen känna nånting. Men jag är stark nu. Att acceptera saker får mig att känna mig fri och inte låta det definera mig. Att inte låta det tynga ner mig mer. Man rår inte för allt man är med om i livet och att acceptera är ett bra sätt att gå vidare.

Att vara 13 år och låtsas som att det inte var en grej gjorde mig nog lite skadad. Att från och med den dag till idag gått runt och avdramatiserat detta har jag på många sätt inte själv valt. Jag kommer ihåg reaktionerna när jag berättade det för mina 3 närmsta vänner. Vi skämtade bort det istället. Allt som var jobbigt och lite för mycket var vi tvungna att skämta om.

Jag kanske fattade innerst inne att det var helt jäkla CP och att jag innerst inne var ledsen och ville att någon skulle prata med mig och se det som något allvarligt. Men allt vi vågade göra var att skoja om det. Från ingenstans ibland hörde jag en fras från dem. Vi kan kalla han som gjorde detta för Lars.

”Aaaakta dig för Laaasseee” hihihih.
Kommer ihåg tonläget och skratten än idag. Precis som jag kommer ihåg hur han knäppte upp mina byxor och jag undrade vad som hände. Jag visste inte hur jag skulle hantera nånting. Jag är uppenbarligen 21 idag men vet fortfarande inte hur jag ska hantera detta som så många andra saker folk gärna skrattar bort. För detta passar inte in i någons Svensson liv och medmänniskor tycker att det är läskigt att lyssna på såna här saker. Så läskigt att de måste lägga ett lock på och göra det till något man skrattar bort.
Jag tänker inte skratta mer. Jag tänker inte lägga ett lock på.
23 Kommentarer

IBLAND KÄNNER JAG MIG SÅ JÄVLA KASS

Posted in DEEEEEP, everyday, I tanken

Godkväll nära och kära. Jag känner mig inspirerad. ÄNTLIGEN! Efter lång tystad av eko och sömnbrist i huvet känner jag mig levande och uppmärksam igen. Precis som jag brukar vara. Nyfiken och inspirerad av min omgivning. Flickan på bussen, bilden på instagram, vännen, tv serien, vädret. VAKEN! Vaken i det vackra och det eländiga. Men det spelar liksom egentligen ingen roll så länge man är vaken. Den känslan är äntligen tillbaka och jag hoppas att den är här för att stanna.

Tänk att allt jag behövde höra för att vilja gå hem och skriva ut mina tankar och ordbajsa istället för att stänga in dem i mig själv var att träffa dessa människor på bilden ovan och höra några få fina ord som gick rakt in i hjärtat. Ord jag kan leva på i veckor. Positiv feedback.

I flera dagar har jag haft ett enda eko i öronen. ”Du är konstig” ”Du är värdelös” ”Du kan lika gärna dö” osv. Ja det är skrämmande hur ord sedan barnsben kan ta över tankarna som ett åskväder och dundra ner över mig ibland och mörda min inspiration till allt.

Jag är inte hel. Det kommer jag nog aldrig bli. Hur mycket jag än ler på bilder, när jag rör mig bland folk och du kanske möter mig på gatan och jag skriker hej till dig fast än vi bara hälsat någon enstaka gång och det är himla märkligt att vara trevlig. Jag vill sprida glädje och kärlek till alla människor, jag vill så himla väl och det känner jag från tårna upp till huvudknoppen, men det räcker inte alltid till. Någonstans möter man den man vill vara och den man är. Man får inte glömma att det är två olika saker.

Krav hit krav dit. Jag vill klara allt och lite till. Alltid. Jag vill överträffa dina förväntningar. Alla dina förväntningar. Ger du mig betalt för 10 timmar vill jag ge dig 15. Klarar jag inte det så blir jag så himla ledsen på mig själv, och då är de där orden där som snarare stjälper än hjälper. Jag gräver ner mig. Jag gråter och jag ifrågasätter hela min existens.

En dag vill jag vara så stark att mina dippar aldrig kan ta över mig för en mikrosekund.

Senaste tiden har jag inte hunnit med hälften av det jag vill och det tar verkligen knäcken på mig. Ställt in event, möten, vänner, träning. Jag är så otroligt trött på att inte hinna med det jag vill och ibland lovat. Jag är så ledsen på mig själv för att jag vet att alla tar det personligt på något sätt när man gör något som inte går till planen. Det är en jävla stress just nu jag inte kan förklara. Man kanske tror att man hade pli på dagen och tänker. Aja bella, du hann ju iallafall med 70% av sakerna du dubbelbokat dig själv på idag. Men nej nej, då kommer man hem och sitter och skriver och får ett sms som lyder ”blev det någon träning”  helvette. Tänker jag och gräver ner mig.

Inte för att jag missade att träna just idag, utan för att jag vet hur viktigt det är för att jag ska hålla mig frisk, stark, snygg… Snygg. Juste fan. Det där modelljobbet och det där borde jag ju träna till, och fan! Om jag inte tränar så kanske jag inte blir sedd som fin längre och tappar följare. Då kanske jag slutar ta hand om mig själv och min pojkvän slutar tända på mig.

En mening kan alltså ge mig 100 stressfaktorer runtkring.

Det är så jävla mycket skitsaker just nu. Men jag vill inte göra någon besviken. Jag HATAR att göra folk besvikna. Jag vill ju vara tjejen som du blir glad av på stan, jag vill vara tjejen som ger mer än hon tar. Jag vill göra så mycket. Detta har verkligen tärt på mig senaste tiden. En stress jag måste få pli på. Jag vill inte vara tjejen folk säger ”men hon har mycket nu, jag förstår henne” jag vill vara tjejen som överträffar! Inte som får ursäkter.

Såhär har jag känt mig senaste tiden. Jag har velat ge upp så många gånger om. Men idag träffade jag han till vänster och hans kollega. De var så otroligt jäkla fina! De räddade mig. De gav mig den absolut finaste komplimang man kan få. ”Du är så himla genuin” hörde jag.

Tänka sig att en mening som egentligen inte passar in i problemen kan rädda hela ens dag. Ja tänkte jag. Här går jag runt och blir ledsen över elaka otrevliga avundsjuka människor. Men jag, jag är ta mig fan iallafall genuin. En genuin tjej som iallafall vill alla väl. Och det är inte många människor som vill längre i mina ögon. Men om jag fortfarande vill det. Om jag fortfarande alltid vill allas bästa. Ja då gör jag iallafall något rätt. Då kanske jag inte är så jävla värdelös ändå.

Lämna en kommentar

Gästinlägg från ”EN TILL KÅT KILLE…”

Posted in Bella tipsar, CRAZY, DEEEEEP, Event, everyday, I tanken, Repost

Hej! 

Det var typ så det började, ett obesvarat hej. Ganska tragiskt, eller ja, desperat iallafall. Men jag tänkte att Isabella förmodligen är van av att hantera sånt här. Förföljande män som inte förstår när det är, och när det INTE är läge att ta kontakt. Och ni, det är aldrig läge att ta kontakt med en vacker, ”känd” kvinna när en FÖRMODAR att hon redan får flera meddelanden om dagen där desperata killar söker kontakt. Alltså, när män tar kontakt för att flirta och INTE för att hylla.  Men jag gjorde det, för jag tänkte, ”Jag är ju inte desperat?? Det är ju annorlunda!”. Typ så som alla andra också tänker.

Och ni vet, får en ETT meddelanden från en kille så kommer det ALLTID att komma ett till. Kanske inte samma dag, samma vecka eller månad, men det kommer ALLTID att komma ett till. Det är liksom oskriven vetenskap, killar kan inte acceptera att inte få gehör. Jag skrev igen, typ 2 minuter senare. SKÄMMES.

Det handlar liksom om någon typ av respekt, att INTE skriva, för på något vis är det respektlöst. Självklart är det FAN-TASTISKT att få meddelanden från människor som genuint tycker om det en gör, alltså människor som uppmuntrar en till att fortsätta vara sig själv. Men inte när, speciellt män, skriver för de har en tanke av att ses och ha vaniljsex på första dejten. Det är inte OK. Och ja, det kanske var typ så jag tänkte. SKÄMMES IGEN.

Desto mer jag skriver, mer inser jag att jag beskriver andra män precis som mig själv. Som att jag alltid har trott att ”det är skillnad när JAG gör det”, men det är ju precis vad det INTE är. Liksom, vi grabbar är fan lika. Oavsett vad ni tror. Tills det att insikten hinner ikapp oss. Jag vet inte om det här är handlar om självbekräftelse eller om det är insikten som har hunnit ikapp. Det tänker jag inte svara på, för det kan bara bli pinsamt och pretentiöst.

Oavsett vad, så vill jag härmed slå ett slag för BELLA. Vi sitter nu på samma kontor och jobbar ihop, och det är jag glad för. Hon är fan en klippa, fast det handlar nog mycket om att hon och jag delar samma typ humor. Det är liksom kriteriet för att vara en ”klippa” i min bok. Enkelt.

Och hörni, en till sak, det här är INTE ett kärleksbrev. Det här är en kom-ihåg-lapp till mig själv och alla ni andra kåta killar, att aldrig igen skriva ett PM till en tjej ni/vi redan kan förstå är utsatt för den här typen av meddelanden, när tanken är att uppnå vaniljsex på första dejten.

Det är respektlöst.

FRIDENS LILJOR, MINA BLOGGLÄSARE.

// www.hmarcussen.se

ps. @hmarcussen på Instagram.

BELLABLOGG

Lämna en kommentar

ATT HANTERA FLAMMANS GAMLA LIGG

Posted in DEEEEEP, I tanken

onyamindGod natt, klockan är 01.00 och jag har inte gjort något annat idag än att försöka kurrera mig och filosofera i tystnad. Jag brukar göra det ibland faktiskt, jag är ju en riktig hemlig filosof. Undra hur mycket tid jag spenderar till att reflektera över vardagen, livet och omgivningen egentligen. Säkert minst lika mycket tid som jag spenderar att leva. Dagens topic bland många fick avslutningsvis handla om the exes. Nu menar jag inte ens egna ex, utan kanske någon annans ex. Alla hanterar vi dem olika. Jag personligen hanterar dem precis som vilka människor som helst. Jag blir liksom inte hatisk när jag är svartsjuk. Snarare kanske att man tycker det är lite jobbigt och oundvikligt jämför med sig själv. För sanningen är ju i slutenden att alla människor är olika, alla har brister och alla har toppar. Det går liksom inte att vara allt brukar jag tänka.

När jag mött en tjej som jag vet har haft ihop det med exempelvis min pojkvän så känner jag personligen inget speciellt, men jag vet att många tjejer inte vet hur de ska hantera situationen, eftersom de antar att man måste möta ett ex med hat och illska hah. Som igår, min vän stöter på sitt ex nya flickvän ute, varpå hon är snäll och (well dont lie, vi alla har koll på exets nya flickvän, likaså som nya flickvännen har koll på hans ex, iallafall de långvariga tidiga förhållandena) och hon bitchar och knuffas tillbaka från ingenstans haha? Istället för att vara vänlig och behandla min vän precis som alla andra tjejer?

KAN NÅGON FÖRKLARA FÖR MIG VARFÖR JAG SKULLE HATA DIG OM DU VARIT TILLSAMMANS MED MIN KILLE, SNACKAT MED HONOM ELLER FYLLELEGAT?

För för mig, är det extremt konstigt och udda, snarare kanske omoget att hata någon för att ha samma killsmak? Man har ju snarare redan en sak gemensamt haha. Som en annan vän sa igår påväg till bussen när vi snackade om att hon funderade på att sluta träffa en kille hon dejtar på grund av att han legat med en bekant till henne. Alla har vi ett förflutet, och visst kan det vara jobbigt. Men det är bara acceptera. Samtidigt är ju faktiskt någon ett ex av en anledning, och du är ju den nya senaste stekheta flamman right?

Är det något som får tjejer att börja vikthetsa som fan från ingenstans så är det flammans exes. Jag har aldrig känt att jag mår dåligt över min kropp, även om jag pendlat rätt mycket i vikt från och till (nej jag har väl aldrig varit överviktig) men om man jämför med vissa VS snygga och smala x min snubbe haft innan så är jag en redig plus size. Men det är okej, för jag vet att jag inte är tjejen som har tid med 3h på gymmet om dagen, eller att leva på morötter för den delen heller. För att vara snygg är lite sekundärt för mig, jag är ju en tjej som har annat i pipen. Som smink, business och FILOSOFI! Är en supersmal tjej det viktigaste för en snubbe så ska han nog inte träffa mig helt enkelt.

Jag har inga problem med att bli vän med en snubbes ex, men jag skulle ljuga om jag inte sa att det innerst inne påverkar även mig. Det är nog rätt oundvikligt att inte jämföra sig själv med andra i sin närhet och börja må dåligt. Jag har själv många komplex över saker och ting. Små saker som inte hör till ”idealet”, men sanningen är att det nästan alltid kommer finnas ett ex med snyggare pattar, smalare midja, tightare röv, finare hår, bättre jobb osv, men jag tror det är extremt viktigt att inte börja försöka vara allt det där av osäkerhet. Man får liksom bara försöka acceptera att man är som man är. Man får älska sig själv samtidigt som man försöker utveckla sig själv.

Jag tillexempel har alltid haft många komplex, komplex som jag jobbar med varje dag för att tycka om. Som till exempel bristningarna på rumpan, min högra bröstvårta som är rak och inte rund som den andra, min ledsna navel osv osv och saker som jag kanske inte vill vara öppen med också. Men kontentan är, att JAG ÄR JAG, och jag hoppas innerligt att min pojkvän inte är så ytlig att han väljer partner efter snyggast bröst eller smalaste midjan. Jag får liksom försöka infinna mig i att det alltid kommer finnas någon ”bättre” än mig själv, någon mer fantastisk tjej i mina ögon som jag jämför mig med. Men jag får acceptera mina ”deffekter” som inte hör till idealet och insé att även min pojkvän får älska mig som den jag är och mina fel. Man kan inte vara allt, man kan bara vara sig själv, och man kan välja att inte hata andra tjejer för att de kanske har snyggare ben än dig själv, och slutligen inte hata dig själv för att du inte har det.

Passar inte mina tuttar för någon kille så kan han gladeligen få gå till någon annan tjej har jag tänkt, för mina tuttar ska ingenstans. De är mina. Och jag tänker inte gräva ner mig i mina ”deffekter” tills jag mår så dåligt över det att jag vill operera mig. Jag älskar mina tuttar sa jag till mig själv som 18 åring och slutade gömma mig bakom tröjor och toppar för mina vänner och dåvarande pojkvän.

Man är skyldig att älska sig själv och ta hand om sig själv och inse, att man i slutenden ändå bara borde bli älskad för den man är. Inte för den man inte är.

1 Kommentar

”BEHÖVER JAG?”

Posted in I tanken

Tänkt på en sak i några veckor nu, det här med att man känner sig tvingad till att acceptera saker man inte vill. Tänker inte ge något konkret exempel, för jag tror många här kompromissar med sig själva ibland. Kanske en kompromiss som ”alla andra” inte ens behöver kompromissa om, eftersom de tycker att det är okej. 

Men i slutet, vem är viktigast i ditt liv? Dig själv eller alla andra? DU. Jag tror att det är viktigt att bli påmind om en sak. YOU DONT HAVE TO DO A SHIT. Du är du. I slutänden bestämmer ingen annan vad som gör dig lycklig eller olycklig, men det är upp till dig att bestämma det. Det är upp till dig att säga nej och stå för det. Det är upp till dig själv att göra dig lycklig. Glöm aldrig det. Om en vän ständigt gör en rut som inte finns på din karta, kanske du borde tänka om. 

För i slutet behöver du inte göra ett skit. Det är upp till dig att bestämma dig för vilka omvägar som är värda att gå. 

Lämna en kommentar

Vad jag egentligen tycker om att ha en bästis i PH…

Posted in everyday, I tanken

Idag släpptes min bästa vän som deltagare i Paradise hotel. Som småstadstjej i Stockholm har jag själv betraktat hypen i småstäder VS skamen i storstaden. ”Hur fan kunde du låta henne delta i det där liggprogrammet?” ”Hur fan kan en sån smart tjej som Sofia vara med i PH” ”vi vill inte ha några såna där PH deltagare här” är några ord jag hör här i storstaden, men i Linköping är Samir Badran den stoltaste person vi har, och där kommer Sofia också få ta en och annan bild. 

Nu tar jag det väldigt svart och vitt, men hur kommer det sig? En PH deltagare blir filmad dygnet runt, hen är alltså enligt mig så stark i sig själv att hen vågar utelämna sig så privat det bara går att tänka sig på Sveriges kanske bästa sändningstid, och fansen? De älskar inte profilerna för att de åstadkommit flera miljoner på kontot eller för att de kör Ferrari. Nej, de älskar dem just för dem de är. 

Kanske är det avundsjuka som gör oss så hatiska mot de som bara får kärlek utan att egentligen prestera för pengar?

Det jag också märkt är att de personer som ser mest nedvärderande på programmet är sådana som antagligen själva aldrig ens tittat på det. 

Sofia är en riktigt duktig tjej. Alla MVG i skolan, ordningssam och bra värderingar. Hon är tjejen jag skulle rekommendera till mina bästa killkompisar och hon är en av mina absolut bästa vänner. Den där överlojala tjejen som får en att tro på människor igen. 

Jag tvekar inte en sekund på att hon en dag köper en egen Ferrari, och jag tycker att hon är stencool som vågar utelämna sig så öppet till svenska folket som man faktiskt gör. Det är mer än många andra någonsin skulle våga göra. Hon vågar vara sig själv.

Hennes blogg hittar ni HÄR < 

Du har tidigare nämnt att b-kändisar har hybris och varför du inte tycker om program som de”

Yes. Jag tror att många blir förändrade och elaka eftersom de förknippar berömmelsen med att vara bättre än alla andra, vilket inte är fallet. Och jag tror att det är lätt hänt eftersom de kanske drömt länge om att få vara med i tv och bli kända, och när allt händer över en natt blir många odrägliga och tror att de är bättre än alla andra. Något jag inte är rädd över med Sofia.

3 Kommentarer

TRASH-TARA

Posted in DEEEEEP, I tanken

Godmorgon! Jäkla blogg alltså, inte funkat att ladda upp bilder på rätt länge nu, men jag har väldigt många bilder på lager som bara väntar på att få laddas upp här, men till Finest löst det problemet så får ni nöja er med text.

Tänkte på en sak imorse när jag gick hem från bussen. Ni vet när man träffar någon ny eller börjar träffa en gammal flamma igen? Ni vet det där bagaget man ständigt får bära på, det där gamla som kommer med till en ny relation. Jag pratar såklart om deras gamla ragg, flammor, kärlekar, jag pratar om ”the exes”. Jag personligen är inte så svartis av mig, men med min kärlek idag har jag märkt av en sak jag inte riktigt gjort tidigare. Jag har aldrig brytt mig såhär mycket om saker som nu. Det är som en typ av rädsla, och jag tror att den rädslan finns där lite för att det är på riktigt. Men då till min tanke, hur ska man hantera nånting som är på riktigt?

Likaså gäller tjejer i min närmsta krets, hur man fungerar. Om någon är avis så blir ofta den naturliga reaktionen tyvärr ”åh hon såg ut som ett trash” eller ”omg, har han legat med tjockis-Anna?” 

VARFÖR BEHÖVER MAN TRYCKA NER någon annan för att må bättre själv? Så himla vanligt betéende när man själv är osäker. Självklart kan det vara jobbigt om man blivit bortvald för ”Trash-Tara” men alla vet att kärleken är blind. Och till och med ”Trash-Tara” kan ha kvalitéer kanske inte just du ser, men det kanske är kvalitéer för någon annan. Men om man bara är lite sotis på ex så är det väl skönare och bättre att tänka: ”Wow, han har träffat den där snygga tjejen innan, och nu vill han vara med mig, han vill vara med mig och ingen annan. Han vill vara med mig för att jag är jag, inte för att jag är smalare än ”tjockis-Anna” utan för att jag är jag. Tänker man så, så lovar jag er att hjärtat känns lite lättare redan efter tanken.

Tycker det är så tråkigt när vi tjejer kämpar för feminism men ändå är de som trycker ner varandra mest.

Detta gäller dock osäkra killar också. Kommer aldrig glömma en kille jag var tillsammans med som började håna mig för ett ex. Han skrattade och ”skämdes” över att de båda hade varit med mig. Han försökte få mig att må dåligt, jag antar att det egentligen låg en djup rädsla hos honom. Jag menar, han såg sig själv som en diamant, och om en ”diamant” ville ha mig, hur kunde jag då ha varit intresserad av en sten? Jag vet inte, men jag tycker det är tråkigt att man ska behöva vara så osäker att man börjar trycka ner andra för att höja sig själv. Det måste nog vara ett tecken på den djupaste av alla rädslor, för innerst inne så vet alla, att när det kommer till kärlek, kan man välja en sten framför en diamant imorgon.

1 Kommentar

CHOCKADE ÖVER 21 ÅRIG MAMMA

Posted in everyday, I tanken

DSC08802

Titta vad jag har fått spendera förmiddagen med för pinglor på MOS, knappt sovit en blund inatt men känner mig helt ok ändå. Blev hämtad av Mimmi kring 10/11 tiden och drog ut för en shoppingrunda. Själv shoppade man endast julpyssel och bak. Tänkte nämligen julbaka lite, vill göra en stor pepparkakshus gård som sagt men det är ju så himla svårt. Upp till bevis!

DSC08807 DSC08804

Nej förresten, det är inte Mimmis unge, hon jobbar nämligen som nanny då och då men alla man möter tror att det är mimmis lilla unge. Sjukt hur drastiskt det där förändrats, idag är det inte många som skaffar barn innan 30, iallafall inte i Stockholm. Förra året låg MEDELÅLDERN i Stockholm på ca 31,5år för första barnet och 25år i resterande städer. Jag tycker ioförsig att det är rätt bra att man inte bara skaffar barn hej vildt, MEN kroppen är ju faktiskt till fakta inte ämnad för att få barn för sent. Min mamma var 21 när hon FICK mig, alltså som att jag skulle bli gravid för ett halvår sedan. Sjuk tanke. Även om jag själv personligen inte hoppas på att behöva vänta 10 år till för att skaffa barn.

Skärmavbild 2016-11-29 kl. 14.27.36

Nu har jag precis slängt ihop lite kärleksmums till Love och längtar till julbaket. Vill egentligen dra och träna men känner mig ännu mer sjuk nu när jag inte sovit, så det är nog bäst att låta bli.

Lämna en kommentar

ÄR GRÄSET GRÖNARE PÅ ANDRA SIDAN?

Posted in DEEEEEP, I tanken

Hur fasen får man ett förhållande att fungera år efter år efter år? För varje år jag själv blir äldre och samlar på mig erfarenheter blir den ekvationen allt svårare för mig. Självklart finns det par som efter många år tillsammans tappat gnistan och funnit den någon annanstans, så kallade ”öppna förhållanden” som jag börjar inse är ett allt mer vanligt fenomen i nutid. Något jag själv skulle vara allt för ego för. Men dessa gamla gulliga par man ser på gatan, kommer det finnas lika många när jag själv är där?

De verkar ha vuxit upp med ett helt annat tänk, min generation är nog mer ego än någonsin, alla ska förverkliga sig själva och vara stenhårda. Det känns som att man var lite mer av en ”gentleman” förr, artigare? Tog man hand om varandra i första rummet på ett annat sätt än nu när man ska hjälpa sig själv innan man hjälper någon annan?

Jag tror att man personligen blir likgiltig och trygg i ett förhållande när båda har ”nöjt sig” och då börjar man tycka att gräset är grönare på andra sidan, man är inte nöjd med sitt egna gräs, så man blir förblindad av ett annat välskött gräs. Men tänk om vi istället för att sukta av intresse för ett fint, välskött, grönt gräs på andra sidan skulle lägga ner lite tid i att vattna och sköta om vårt egna, oj vilken fin trädgård man skulle få tillslut då.

Så nej, jag tror inte det. Jag tror inte att gräset är grönare på andra sidan, jag tror det är grönare där man bestämmer sig för att vattna det.

2 Kommentarer

KRÄNKTA MÄN OCH EN VÄRDELÖS H*RA

Posted in DEEEEEP, I tanken

Godkväll, hur mår ni?

Varför frågar jag ens när jag aldrig får svar ändå :/ Hoppas ni mår bra iallafall hah. Mitt inlägg angående betalda jobb fick ju minst sagt starka reaktioner. Varför egentligen? Jo, för att min rubrik var ironsik och för att människor tydligen inte tycker att det jag lever på är ett jobb. Inte så förvånad över att dessa kränkta män som kallar mig hora på sociala medier posar i en epatraktor, livrädda för starka kvinnor som mig med en åsikt och hatiska som bara fan över att det finns människor som kan leva på ett jobb de faktiskt tycker är roligt. Ett jobb som tydligen är så otänkbart i deras ögon att det måste vara en hobby, eftersom att de minsann inte vågade gå en egen väg en gång i tiden så de är fly förbannade på människor som mig som faktiskt vågat göra det.

Ännu mindre förvånad blev jag när jag gick in på några av snubbarnas profiler för att kolla tidigare chattkonversationer och det visar sig att mer än hälften försökt ta kontakt med mig tidigare men då i stil med ”Tjena snygging, hur mår du” eller ”snygging varför svarar du inte” . Ganska ironiskt att man tydligen som dissande frånvarande tjej är en hora. Det går ju inte riktigt ihop? En hora är ju nämligen en tjej som tar betalt för sex, inte en tjej som inte svarar på dina meddelanden i chatten.

Något som också var intressant var dessa 30-tal män som skrivit till mig att de gärna hjälper mig att renovera, fast rubriken enbart skulle få er att klicka in och läsa det jag tyckte var viktigt, jag ville att ni skulle reagera, bli intresserade och läsa vad jag ville förmedla. Men visste ni att endast ca 40% av någon som har delat ett inlägg från en hemsida har läst själva inlägget. Livsfarligt. Eller hur? Därför tror fortfarande 60% att jag på allvar letar efter någon som vill renovera hemma hos mig gratis. Kanske var det därför några av er kränkta män drog slutsatsen att jag minsann var en hora som tänkte betala i natura.

1 Kommentar