EN FÖREBILD ÄR INTE SKYLDIG DIG NÅNTING

Posted in DEEEEEP, everyday

Godkväll kära ni, äntligen börjar jag bli människa igen efter gårdagens spontana häng med jobbet. Härligt gäng verkligen, ett gäng man har genuint roligt med och ett genuint gäng som vill alla väl liksom. Hur bra är inte det? Riktig vardagslyx om du frågar mig. Men det var inte det jag ville tillägna detta inlägg till utan idag har jag en tanke om det här med förebilder. Varför blir vi så arga på de människor vi ser upp till om de inte längre faller in i den idealbild vi har om den människan. Glömmer man bort att även exempelvis självaste Obama är en människa som är dödlig och har brister precis som alla andra? Tror man att Miranda Kerr är perfekt och inte kan ha någon bristning på tutten eller ojämna blygdisar. Vår idealbild av de vi ser upp till är så himla farlig, för det gör att vi glömmer bort det viktigaste. Alla kan bara vara människor. Ingen är perfekt och alla har sina anledningar. Vem är du att döma någon, vem är jag att döma någon? Vem är du att sitta och hata på Britney Spears när hon rakade av sig håret eller körde in ett paraply i sitt ex bil eller vad det nu var. Absolut så är dem förebilder och borde vara försiktiga med vad de gör och står för, men kom igen. De är precis lika mycket människor som jag och du. Obama har inte valt att du ser upp till honom, Samir Badran har inte valt att du ska tycka om honom, du bara gör det, det är ditt val vem du ser upp till och följer. Men bara för att DU ser upp till någon och har skaffat dig en bild av vem Samir Badran etc är och gör så har du absolut ingen rätt att sitta och försöka förändra honom bara för att du följer honom. Människor är bara människor, stora som små, kända som inte och de är inte skyldiga dig nånting över huvud taget. Det är DU som har gjort ett val att vara intresserad, men det är inte deras skyldighet att falla dig i smaken. Låt människor vara just människor, för hur mycket varumärke en känd person än är för sig själv, så kommer dem aldrig sluta vara just människor.

2 Kommentarer

10 SÄTT ATT HJÄLPA DIG SJÄLV VID DEPRESSION

Posted in DEEEEEP, everyday

God morgon! Idag vaknade jag upp av ett peppsamtal från Mike och sen snörade jag på mig löpardojorna och är nu påväg till Mimmis bootcamp. Det kan jag behöva! 

Anyhow. Läst lite då och då hur man hjälper sig själv vid depression, även om man inte orkar så kan man faktiskt någonstans bara ta att inse att en depression kan betyda döden om man inte försöker hjälpa sig själv. 

Här är 10 tips!

1. Fysisk aktivitet

2. Jobba

3. Gör om hemma

4. Lyssna på rätt musik! Pepp pepp pepp!

5. Ta en sak i taget. Du kan inte göra allt. Sätt små delmål uppe på lappar.

6. Sov! Sover inte jag ordentligt får jag ett rejält bakslag. Det är trots allt när man sover som kroppen bearbetar saker.

7. Maten! Försök att hålla rätt på det som är bra mat och ät tillräckligt! Socker försämrar faktiskt alltid ditt välmående. Håll dig borta. En glass är inte bästa medicinen varje dag.

8. Frigör dig från en massa måsten.

9. Ställ rimliga krav på dig själv. Man orkar inte allt som man annars kanske gör.

10. Håll dig nykter! 

Lämna en kommentar

KALLSUP EFTER KALLSUP

Posted in DEEEEEP, everyday

Okej varning för ett sånt där deppigt inlägg igen. Jag hatar egentligen att behöva skriva denna typ av inlägg eftersom jag vill sprida styrka och glädje! Inte ”jag mår skit jag drunknar bla bla emo shit” men av någon anledning känns det ju så himla skönt att skriva ut hur man egentligen känner, det som absolut ingen ser eller säkert egentligen inte ens tror på.

Jag går ju till en psykolog nu varje vecka och har väntat på att få börja med min terapi så att jag kan gå vidare med mitt liv på riktigt en gång för alla. Men i fredags gjorde jag ett test som blev det sanna beviset på hur jag egentligen mår. Det jag själv blundar för. Jag kan liksom sitta där hos honom vecka efter vecka och bara skrika styrka och att jag klarar mig, men i själva verket har jag bara näsan ovan vattenytan.

Att sätta på mig min mask, att stå och sminka mig i timmar och att gå ut och le så stort jag bara kan är min absolut bästa undanflykt och sista andetag innan jag automatiskt sjunker under ytan igen för en rejäl kallsup. Av 4 lägen av depression hamnade jag på en stark 3a. Jag vill inte ens tro på den siffran egentligen, för jag känner mig ju inte som den siffran när jag är jag. När jag sitter där och spelar att allt är bra och absolut allting är ”bra”.

Jag sitter där på våra möten och förklarar allt han frågar efter, gräver, nuvarande situationer och känslor utan att röra en min. Inte för att jag inte känner något utan för att jag bara inte kan visa riktiga känslor sådär. Jag kan inte visa min svaghet även om det automatiskt kan börja rinna tårar ur ögonen och jag sitter där och fortsätter prata normalt.

Nu har jag suttit i en släckt vardagsrum sedan 20.00. Det är snart 3,5 timma av en lång dipp. En dipp jag får när jag är ensam och inte ens orkar sätta på mig masken ännu en gång för att gå ut och vara den där Bella jag vill vara och folk tycker om mig för.

Känslorna är totalt obeskrivliga. Det är liksom egentligen inte någon speciell tanke på vad som är fel, utan med det existensiella. Den där där exakt allt är fel och jag klandrar min egna existens.

”Det är en sjukdom Bella” sa han. Så länge jag har den så kan jag inte ta tag i min terapi, för jag måste bli ”frisk” först. Men det är väl på tiden. Ska till en läkare i veckan och fortsätta kampen om att få bli frisk på riktigt. Hur jobbig resa detta än är så är jag egentligen så stolt innerst inne att jag söker hjälp på riktigt och tagit tag i det, istället för att fortsätta med korta lösningar som jack i armarna och låren.

Jag längtar till den dag då jag inte behöver överfylla mina dagar med jobb och saker att fly med för att fly från mitt inre. En dag jag inte vaknar 10 gånger per natt av hemska drömmar om att folk bokstavligt talat hugger mig i ryggen och jag är försvarslös.

Jag tänker kämpa vidare för att bli frisk! Jag vägrar bli en del av statistiken.

Nu ska jag pussa på Roffe och somna till någon film. Ta hand om er <3

Lämna en kommentar

Det är såna som ni som tycker att en tjej med kort kjol får skylla sig själv.

Posted in everyday, I tanken

Skärmavbild 2017-07-04 kl. 13.02.35 Skärmavbild 2017-07-04 kl. 13.02.42

Mansgrisar i sitt esse. Hur kan jag fortfarande bli förvånad. Tydligen hör intellekt och utseende ihop. Hur kan man vara så dömande? Jag tänker inte sluta sminka mig på ett visst sätt, eller sluta langa selfies för att folk ska uppfatta mig mer seriöst. Jag tänker inte spara hår under armarna för att slåss med alla andra tjejer mot mansgrisar. Jag tänker kämpa från mitt håll. Alla människor som vill förändra vill göra något form av statement och det här är mitt. Det har det alltid varit. Mitt statement är att jag kan ha hur jävla stora tuttar jag vill, hur stora läppar jag vill och hur kort kjol jag vill UTAN ATT DU SKA SE MIG SOM ETT SEXOBJEKT. Hur svårt är det egentligen? Ska jag behöva göra en bok om mänsklighet för dummies?

Då gör vi en liten enkel lista här med vad som är objekt och inte.

1. En tjej utan smink – människa
2. En kille med kjol – människa
3. En kaffekopp – objekt
4. En kille med loafers – människa
5. En tjej med stora tuttar som är naken – människa
6. En naken kille – perve (haha skoja) MÄNNISKA!
7. En kiwi – objekt
8. En tjej med ett duckface – människa
9. En kille som gillar andra killar – människa
10. En tjej som har legat med 100 pers – människa

Jävla mansgrisar. Nu måste jag ju få Nobelpriset med, bara för att bevisa att en tjej med både smink och duckface kan få det. För det är inte där det sitter.

9 Kommentarer

EN MÅNDAGKVÄLL I MINA SKOR SOM SEXOBJEKT

Posted in everyday, I tanken

mansgris1 Mansgris2

Kollar mailen en helt vanlig måndagkväll. Normalt sett brukar jag bara ignorera mina dumma mail från mansgrisar, men seriöst. Hur kan jag ens se en man i vitögat längre? Vad fan ska krävas från en tjej för att inte bli sedd som ett objekt? Vad ska krävas av mig som kvinna för att slippa finnas med i någons fantasier om vilka skor jag ska sätta på mig? Jag vill inte ha dina stygga ord i örat. TACK!

1 Kommentar

KÅTA GUBBAR PÅ LINKED IN

Posted in DEEEEEP, everyday

LINKED

Mansgrisar hit mansgrisar dit, våldtäkter till Håkan Hellström och slisk på krogen. Ett totalt vanligt fenomen för vilken tjej som helst just nu känns det som. Om ni bara visste hälften av vad jag får stå ut med varje dag för att jag är tjej. ”Du kanske inte ska klä dig sådär då”  ”du kanske inte ska sminka dig sådär” vad sägs som att lära killar att respektera kvinnor som människor! HALLÅ! JAG ÄR EN MÄNNISKA PRECIS SOM DU OCH NEJ JAG VILL INTE ATT DU SITTER OCH RUNKAR TILL EN TANKE AV MIG. Bland det värsta meddelandet jag fått var på Snapchat nu ca 1 år sedan från en man som skrivit ut en bild på mitt ansikte och filmade när han kom till mig.

På gymnasiet hade ett gäng grabbar satt upp en bild på mig på väggen och tagit bild till deras hemliga killgrupp när de saggat ner min bild. På krogen kan inte män behärska sig och måste bara hoppa fram mitt framför mig och berätta för mig hur ”sexig” jag är. Dra åt hell alla mansgrisar. När ska ni lära er?

Nu gäller detta absolut inte alla män såklart! Men kom igen.

Linked In var det bästa som hänt mig. Äntligen ett forum för business tänkte jag! Nu har jag haft det i en månad och funderar på att ta bort det, för jag orkar inte ännu ett forum där män ska sitta och kåta sig. Jag är mer än mitt utseende och jag är så otroligt trött på att inte bli tagen på allvar för den tänkande människa jag är. Jag är en driven tjej som är medveten om min omgivning, en tjej som vill alla väl och som vill komma långt i livet utan att suga av den där högsta VDn för att få jobbet.

”Kan vi inte ta ett möte?” ”Vill du jobba för mig?”  tror helt ärligt att jag får ca 4 jobberbjudanden i veckan av kåta killar som vill få lite umgänge med mig av något slag. Allt i deras makt för att komma nära mig och kåta ner sig. Jag är arg. Om jag är såhär arg och trött kan jag inte ens sätta mig in i hur arga andra tjejer måste vara, lilla jag som inte stör mig så mycket på saker och alltid tänker positivt liksom.

Mansgrisar. Väx upp!

4 Kommentarer

VIDEOINTERVJUN MED NYHETER 24

Posted in DEEEEEP

Godkväll igen, satt och spanade omkring lite nyheter och kom på att jag glömt berätta om min trevliga videointervju med rara Gabriella Bark från Nyheter 24 som jag nu såg låg uppe på deras site. Genom den totalt 1 timma långa intervjun pratade vi om allt från hur jag träffade Mike, Tinder, självdestruktiva beteenden, arbete och erfarenheter. Nedan hittar ni två av klippen från den långa intervjun.

Klipp från intervjun finner ni nedan:

HÄR

Lämna en kommentar

STOPPA STUREPLANERNA?

Posted in I tanken

För några dagar sedan delade jag en video om hur människans hjärna fungerar, och innan ni läser vidare om Stoppa Stureplanerna så tycker jag att ni ska se den.

HÄR

Det trycks upp knappar och demonstreras. Smart. Alla vill ju ha rätt, även jag vill ha rätt i mitt fall såklart. Men om vi inte gör något med Stureplan? Hur trevligt kommer vi fortsätta att ha det? Hur mycket kiss kommer det lukta om 5 år när man springer ner till tunnelbanan och när trillar taket av svampen ned?

Är jag den enda som tycker att nya Stureplan ser jäkligt trevligt ut? Där skulle jag vilja strosa omkring iallafall, t.o.m. tunnelbanan ser ju trevlig ut att gå ner till.

Att säga nej till Stureplanerna nu är endast desperat för att vi är själviska och vill leva loppan lite till istället för att faktiskt ta ansvar för hur våra barn kommer uppleva Stureplan. Helt ärligt så börjar Sture sunka ihop sig lite redan nu, vem tycker att det är trevligt att gå ner i tunnelbanan? Man måste ju hålla andan varje gång och det är trasiga trottoarer osv osv. Lika bra att få de överstökat nu så att vi kan leva loppan ordentligt sen i flera herrans år till

Vaddå 1000 jobb berövade. Fakta på det tack, enligt mig så SKAPAR en 10 års plan jobb snarare än berövar. De stackars lokaler som blir stängda kan ju faktiskt flytta sina fina datorer till någon annan lokal och fortsätta jobba därifrån  Problem solved

sture

Läs mer om Stureplanerna HÄR <

Lämna en kommentar

Social fobi och prestationsångest

Posted in DEEEEEP, I tanken

Godmorgon kompisar, äntligen bjuder Stockholm på sol! Hur underbart som helst när solen tittar fram verkligen, allt blir liksom lite bättre. Igår kom min och Mikes nya familjemedlem Roffe hem till oss och han är en japanmanad dvärgteddyvädur 🙂 Hur söt och snäll som helst endast 7 veckor gamal. Får slänga upp en bild lite senare för nu ska han få va lite ensam första dygnet och göra sig hemmastadd i sin fina röda furustuga haha. 

Nu sitter jag på bussen med ”Valerie” i lurarna och reflekterar lite över psykologen och gårdagens mysiga prat.

Jag tänkte skriva om social fobi och prestationsångest och hur det sitter ihop för mig. Har man aldrig varit deprimerad själv så är det väldigt svårt att förstå hur en människa som är det fungerar men det är ju inte så konstigt. 

För mig iallafall:

Jag har hela livet haft alla typer av känselspröjs utanför kroppen, hela tiden behövt känna av hur omgivningen är och agera därefter. Ständigt på vakt efter något oväntat och ”farligt”. Dels från skoltiden när jag var mobbad och kunde få ett äpple kastat på mig eller helt plötsligt blev nerbrottad på skolgården samt hemma. Jag känner av atmosfärer i ett rum och är van att agera därefter. Hur jag ska vara. Jag behövde ständigt ha känslor efter etc hur mamma med signaler bad mig att vara. Jag behövde prestera. Likaså med alkohol runt kring sig behöver man alltid vara på ett visst vis eftersom det kan svartna för personen man är med när som helst om man inte känner av atmosfären tillräckligt bra och agerat bra nog där efter. 

När jag blir ledsen och får mina dippar i ensamhet stänger jag gärna in mig själv och fokuserar 100% på att överleva, att inte göra något dumt. Att inte springa att hämta spritflaska och att inte rispa upp låren med nycklarna eller inte vara ledsen längre, för när jag ska umgås med människor måste jag vara på topp så att jag kan känna av atmosfären och prestera. Jag måste vara den där superglada energifyllda Bella som alla bara tycker om.

Detta har utvecklat en social fobi genom åren som påverkar mig mycket än idag, för presterar inte jag i sociala sammanhang går jag hem och dippar. Jag älskar att umgås med människor och går på så mycket event jag bara kan, tyvärr är det inte ovanligt att jag än idag efter utmaningar går hem och börjar gråta från ingenstans för att jag inte tycker att jag har presterat som jag kan. 

Men jag jobbar på det! Varje dag, och det blir bättre och bättre och bättre för varje dag. Idag är mitt jobb att vara social och rodda sociala evenemang. 

5 Kommentarer