Social fobi och prestationsångest

Posted in DEEEEEP, I tanken

Godmorgon kompisar, äntligen bjuder Stockholm på sol! Hur underbart som helst när solen tittar fram verkligen, allt blir liksom lite bättre. Igår kom min och Mikes nya familjemedlem Roffe hem till oss och han är en japanmanad dvärgteddyvädur 🙂 Hur söt och snäll som helst endast 7 veckor gamal. Får slänga upp en bild lite senare för nu ska han få va lite ensam första dygnet och göra sig hemmastadd i sin fina röda furustuga haha. 

Nu sitter jag på bussen med ”Valerie” i lurarna och reflekterar lite över psykologen och gårdagens mysiga prat.

Jag tänkte skriva om social fobi och prestationsångest och hur det sitter ihop för mig. Har man aldrig varit deprimerad själv så är det väldigt svårt att förstå hur en människa som är det fungerar men det är ju inte så konstigt. 

För mig iallafall:

Jag har hela livet haft alla typer av känselspröjs utanför kroppen, hela tiden behövt känna av hur omgivningen är och agera därefter. Ständigt på vakt efter något oväntat och ”farligt”. Dels från skoltiden när jag var mobbad och kunde få ett äpple kastat på mig eller helt plötsligt blev nerbrottad på skolgården samt hemma. Jag känner av atmosfärer i ett rum och är van att agera därefter. Hur jag ska vara. Jag behövde ständigt ha känslor efter etc hur mamma med signaler bad mig att vara. Jag behövde prestera. Likaså med alkohol runt kring sig behöver man alltid vara på ett visst vis eftersom det kan svartna för personen man är med när som helst om man inte känner av atmosfären tillräckligt bra och agerat bra nog där efter. 

När jag blir ledsen och får mina dippar i ensamhet stänger jag gärna in mig själv och fokuserar 100% på att överleva, att inte göra något dumt. Att inte springa att hämta spritflaska och att inte rispa upp låren med nycklarna eller inte vara ledsen längre, för när jag ska umgås med människor måste jag vara på topp så att jag kan känna av atmosfären och prestera. Jag måste vara den där superglada energifyllda Bella som alla bara tycker om.

Detta har utvecklat en social fobi genom åren som påverkar mig mycket än idag, för presterar inte jag i sociala sammanhang går jag hem och dippar. Jag älskar att umgås med människor och går på så mycket event jag bara kan, tyvärr är det inte ovanligt att jag än idag efter utmaningar går hem och börjar gråta från ingenstans för att jag inte tycker att jag har presterat som jag kan. 

Men jag jobbar på det! Varje dag, och det blir bättre och bättre och bättre för varje dag. Idag är mitt jobb att vara social och rodda sociala evenemang. 

5 Kommentarer

  1. Julia Sager säger:

    Känner igen mig mycket i det du skriver! Exakt det där med event skrämmer mig lite.. speciellt om endast jag är inbjuden och att man inte kan ta med sig någon annan. Du verkar vara sån bra tjej, glöm inte de 🙂

    1. Isabella Jedler säger:

      Jaa det var ett så stort problem för mig i början, sen går man hem och har ångest om man gjorde bra intryck, om man hälsade på alla, om man verkade otrevlig osv osv. Du med fina <3

  2. Josefina säger:

    ????

  3. Josefina säger:

    Oj skrev ett hjärta men det blev massa frågetecken. <3 jag har också känt som du hela livet och ibland fortfarande. Har blivit såå sårad och utnyttjad av vänner, mina ex och min pappa så jag vet hur det känns att man inte vågar lite på nån längre. Nu när jag är 30 och har två barn har jag på något sätt hittat mig skälv mer och tror mer på mig själv men jag vill också bara stänga in mig sjlv ibland å bara "läka". Stor styrke kraam

    1. Isabella Jedler säger:

      Förstår dig. Tror att man alltid kan behöva kurera sig ibland och att det kanske aldrig riktigt försvinner helt <3 kram på dig med

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.