DESPERATA LÖSNINGAR PÅ DESPERATA KÄNSLOR

Posted in DEEEEEP

När ska allt elände ta ett slut egentligen. Känns som att man hela tiden har en form av jämn nivå mellan lycka och sorg. Det finns alltid en lycka som håller upp balansen från sorgen men likaså en matchande sorg för lyckan. Antar att man ska vara tacksam över att det är så, antar att man inte ska klaga ändå. Allt hade ju alltid kunnat vara så mycket värre.

Som rubriken lyder, desperata lösningar på desperata känslor. Just nu är jag inne i en extremt ensam period där det inte känns som någon förstår mig. De jag normalt kan vända mig till vill jag vara som starkast för. Trots att de själva inte säger att de mår dåligt över något så ber jag hellre själv om ursäkt för att jag inte frågat om de mått dåligt när jag i själva verket själv känner mig sviken. Som om jag ber om ursäkt för att jag känner mig sviken.

Det är ett återkommande fenomen i mitt liv. Ingen orkar med någon som alltid mår dåligt över nånting tänker jag. Som om jag aldrig förtjänar en riktig relation. Som om jag är den där tjejen som ordnar och styr och bara är till för att ha kul med.

Tror jag iallafall, längst där inne så känner jag mig som en börda. En börda för den som tar in mig i sitt liv. En börda för att jag har så mycket bagage och en börda för att jag inte alltid heller mår bra. En stålkvinna utåt i alla sammanhang, en stålkvinna som hellre låser in sig än att skvätta en tår framför någon annan.

Inte för att jag inte känner att jag kan vara sårbar, utan för att jag vill vara stark för dig. Jag vill att min styrka ska synas och inspirera, men kanske har jag glömt bort att även tårar kan inspirera i tuffa tider.

Jag önskar att jag var så mjuk utåt som jag tänker att jag är, men när jag väl är där, i tuffa tider så ser man bara en sten som inte kan visa känslor. Antar att alla traditioner är till för att hållas. Jag känner mig liksom inte så pepp just nu och behövde verkligen komma bort ensam lite. Ensam med Mike och det har varit helt otroligt, men hemma kom exakt allt och lite till ifatt mig. Jag orkar inte med nånting som är privat just nu helt enkelt och efter några dagars tänkande så behövde jag skriva en luddig text.

Nu känns allt bra igen.

Som om jag går runt och stänger in mig själv och känner mig extremt introvert, skriver av mig och blir mer extrovert igen och kan släppa det.

MEN! Mitt i exakt allt och ingenting, ADVIRAL <3

Så himla glad över att jag har er nu, jobbet. Min lycka, det som får mig att tänka bort exakt allt dåligt. Finns liksom ingenting annat just nu som kan få mig att känna sån pepp som jag gör för jobbet.

2 Kommentarer

  1. M säger:

    Jag känner så igen mig i texten, känner mig också ofta som en börda då jag också har mycket i bagaget och inte alltid mår bra, känns tyvärr inte alltid som vänner man har/haft inte alltid orkar med det. Sånna som själva kanske inte haft det så tufft. Men jag lovar att jag hade funnits kvar för dig i alla lägen om vi hade varit vänner. Har förresten drömt några gånger om att vi varit kompisar och hängt med varann. Stor kram och hoppas saker och ting börjar kännas lite bättre och att dina vänner börjar bry sig mer.

    1. Isabella Jedler säger:

      Förstår <3 Detsamma till dig, kram

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.