HUR FANKEN SÖKER MAN HJÄLP NÄR MAN BESTÄMT SIG

Posted in DEEEEEP, everyday

Godkväll vänner, tack för alla meddelanden idag. Känns helt sjukt att hemligheten jag bara berättat för 4 personer någonsin idag blev öppen för vem som helst. Mådde inge bra alls faktiskt men nu känns det som en befrielse typ. En sten jag inte visste tyngde mig släppte och gjorde mig lite lättare helt enkelt. Sen kom jag hem till Mikes kram och brast ut i tårar. Antar att jag är känsligare just nu än jag erkänner.

Hur fanken söker man hjälp egentligen, känns så otroligt krångligt att faktiskt få hjälp trots att Sverige skryter om sin välfärd hit och dit. Allt känns så inriktat. Idag kom jag till en hemsida där man kunde välja inriktning. Det var, sexuella övergrepp, alkoholism, misshandel, trauman, depression, självdestruktiv bla bla bla. Men om man behöver hjälp med alla då? Vad gör man då? Går alla dagar i veckan och bearbetar en sak per dag? RIKTIGT KRÅNGLIGT!

Om inte annat så är det dessutom dyrt? Ska jag då betala 5lax i veckan för att världen var orättvis mot mig?

Känns skönt att få åka iväg på hälsoresa snart. Tror att själen behöver det nu mer än någonsin. Vi funderar på att åka på Silent treat/yoga läger/meditation ish. Får se hur det går. Är faktiskt livrädd för tystnad. Livrädd för att inte få ha ett fullspäckat schema.

Inlägget innehåller affiliatelänkar

1. T-shirt HÄR /2. Läppstift HÄR /3. Jeans HÄR /4. Ögonskugga HÄR /5. Nagellack HÄR /6. Väska HÄR

7 Kommentarer

MITT LIVS HEMLIGASTE HEMLIGHET

Posted in DEEEEEP, I tanken

Idag 28 Mars 2017 är dagen då jag känner mig stark. Det har nu gått 13 år sedan jag hade en mans fingrar mellan benen första gången och hörde viskningar i örat med frågan om det var skönt.

8 år gammal. Jag fattade ingenting. Faktum är att jag inte ens reflekterade över vad som egentligen hade hänt förr än jag en Fredagkväll 5 år senare låg och kollade på en film med min bästa vän Linda där de skedde en liknande händelse på filmen.
Jag har aldrig i hela mitt liv berättat detta för någon alls. Förutom Linda då. Sedan dess har jag kanske nämnt det för totalt 4 människor. Jag har aldrig sett det som ett problem, som något som förändrar något för mig. Men nu 21 år gammal börjar jag tro att det faktiskt har det. Exakt allt har påverkat mig och att acceptera det och inte skämmas över det är ett jävla stort steg för mig.
Hade jag öppnat upp mig om hela förloppet som jag kommer ihåg så väl än idag så hade många där ute fattat vem det var. På ett konstigt sätt vill jag inte det. Jag vill inte att någon ska veta vem det var som gjorde så mot mig. För jag tycker synd om honom. Visst är det konstigt.
Jag skakar och svettas just nu, utan att egentligen känna nånting. Men jag är stark nu. Att acceptera saker får mig att känna mig fri och inte låta det definera mig. Att inte låta det tynga ner mig mer. Man rår inte för allt man är med om i livet och att acceptera är ett bra sätt att gå vidare.

Att vara 13 år och låtsas som att det inte var en grej gjorde mig nog lite skadad. Att från och med den dag till idag gått runt och avdramatiserat detta har jag på många sätt inte själv valt. Jag kommer ihåg reaktionerna när jag berättade det för mina 3 närmsta vänner. Vi skämtade bort det istället. Allt som var jobbigt och lite för mycket var vi tvungna att skämta om.

Jag kanske fattade innerst inne att det var helt jäkla CP och att jag innerst inne var ledsen och ville att någon skulle prata med mig och se det som något allvarligt. Men allt vi vågade göra var att skoja om det. Från ingenstans ibland hörde jag en fras från dem. Vi kan kalla han som gjorde detta för Lars.

”Aaaakta dig för Laaasseee” hihihih.
Kommer ihåg tonläget och skratten än idag. Precis som jag kommer ihåg hur han knäppte upp mina byxor och jag undrade vad som hände. Jag visste inte hur jag skulle hantera nånting. Jag är uppenbarligen 21 idag men vet fortfarande inte hur jag ska hantera detta som så många andra saker folk gärna skrattar bort. För detta passar inte in i någons Svensson liv och medmänniskor tycker att det är läskigt att lyssna på såna här saker. Så läskigt att de måste lägga ett lock på och göra det till något man skrattar bort.
Jag tänker inte skratta mer. Jag tänker inte lägga ett lock på.
23 Kommentarer

GHOST IN THE SHELL

Posted in everyday

Godmorgon, igår var jag och Mike på ”Ghost In The Shell” med Scarlet Johansson tillsammans med Mimmi och Stina. Den var faktiskt dunderbra. Brukar inte titta på actionfilmer så men denna var f*n bra. Rekommenderar er verkligen att se den. IMax är ju aldrig dåligt heller för den delen.

Efter både poppisar och choklad gick vi och körde en timma på gymmet. Välbehövligt. Tappat det lite på sistone och sen mitt i allt kom barndomen ifatt. När jag flyttade hit la jag exakt allt bakom mig och levde loppan, startade livet jag förtjänade och ville ha. Men minsta lilla sak från då och jag blir svag igen.

Sen är jag så otroligt dålig på att visa vad jag behöver för jag fattar knappt själv hur jag känner. Måste väl ta tag i det där med psykolog ändå. Så otroligt rädd för att börja gräva bara men jag antar att det behövs.

skorbanner

Lämna en kommentar