ATT HANTERA FLAMMANS GAMLA LIGG

Posted in DEEEEEP, I tanken

onyamindGod natt, klockan är 01.00 och jag har inte gjort något annat idag än att försöka kurrera mig och filosofera i tystnad. Jag brukar göra det ibland faktiskt, jag är ju en riktig hemlig filosof. Undra hur mycket tid jag spenderar till att reflektera över vardagen, livet och omgivningen egentligen. Säkert minst lika mycket tid som jag spenderar att leva. Dagens topic bland många fick avslutningsvis handla om the exes. Nu menar jag inte ens egna ex, utan kanske någon annans ex. Alla hanterar vi dem olika. Jag personligen hanterar dem precis som vilka människor som helst. Jag blir liksom inte hatisk när jag är svartsjuk. Snarare kanske att man tycker det är lite jobbigt och oundvikligt jämför med sig själv. För sanningen är ju i slutenden att alla människor är olika, alla har brister och alla har toppar. Det går liksom inte att vara allt brukar jag tänka.

När jag mött en tjej som jag vet har haft ihop det med exempelvis min pojkvän så känner jag personligen inget speciellt, men jag vet att många tjejer inte vet hur de ska hantera situationen, eftersom de antar att man måste möta ett ex med hat och illska hah. Som igår, min vän stöter på sitt ex nya flickvän ute, varpå hon är snäll och (well dont lie, vi alla har koll på exets nya flickvän, likaså som nya flickvännen har koll på hans ex, iallafall de långvariga tidiga förhållandena) och hon bitchar och knuffas tillbaka från ingenstans haha? Istället för att vara vänlig och behandla min vän precis som alla andra tjejer?

KAN NÅGON FÖRKLARA FÖR MIG VARFÖR JAG SKULLE HATA DIG OM DU VARIT TILLSAMMANS MED MIN KILLE, SNACKAT MED HONOM ELLER FYLLELEGAT?

För för mig, är det extremt konstigt och udda, snarare kanske omoget att hata någon för att ha samma killsmak? Man har ju snarare redan en sak gemensamt haha. Som en annan vän sa igår påväg till bussen när vi snackade om att hon funderade på att sluta träffa en kille hon dejtar på grund av att han legat med en bekant till henne. Alla har vi ett förflutet, och visst kan det vara jobbigt. Men det är bara acceptera. Samtidigt är ju faktiskt någon ett ex av en anledning, och du är ju den nya senaste stekheta flamman right?

Är det något som får tjejer att börja vikthetsa som fan från ingenstans så är det flammans exes. Jag har aldrig känt att jag mår dåligt över min kropp, även om jag pendlat rätt mycket i vikt från och till (nej jag har väl aldrig varit överviktig) men om man jämför med vissa VS snygga och smala x min snubbe haft innan så är jag en redig plus size. Men det är okej, för jag vet att jag inte är tjejen som har tid med 3h på gymmet om dagen, eller att leva på morötter för den delen heller. För att vara snygg är lite sekundärt för mig, jag är ju en tjej som har annat i pipen. Som smink, business och FILOSOFI! Är en supersmal tjej det viktigaste för en snubbe så ska han nog inte träffa mig helt enkelt.

Jag har inga problem med att bli vän med en snubbes ex, men jag skulle ljuga om jag inte sa att det innerst inne påverkar även mig. Det är nog rätt oundvikligt att inte jämföra sig själv med andra i sin närhet och börja må dåligt. Jag har själv många komplex över saker och ting. Små saker som inte hör till ”idealet”, men sanningen är att det nästan alltid kommer finnas ett ex med snyggare pattar, smalare midja, tightare röv, finare hår, bättre jobb osv, men jag tror det är extremt viktigt att inte börja försöka vara allt det där av osäkerhet. Man får liksom bara försöka acceptera att man är som man är. Man får älska sig själv samtidigt som man försöker utveckla sig själv.

Jag tillexempel har alltid haft många komplex, komplex som jag jobbar med varje dag för att tycka om. Som till exempel bristningarna på rumpan, min högra bröstvårta som är rak och inte rund som den andra, min ledsna navel osv osv och saker som jag kanske inte vill vara öppen med också. Men kontentan är, att JAG ÄR JAG, och jag hoppas innerligt att min pojkvän inte är så ytlig att han väljer partner efter snyggast bröst eller smalaste midjan. Jag får liksom försöka infinna mig i att det alltid kommer finnas någon ”bättre” än mig själv, någon mer fantastisk tjej i mina ögon som jag jämför mig med. Men jag får acceptera mina ”deffekter” som inte hör till idealet och insé att även min pojkvän får älska mig som den jag är och mina fel. Man kan inte vara allt, man kan bara vara sig själv, och man kan välja att inte hata andra tjejer för att de kanske har snyggare ben än dig själv, och slutligen inte hata dig själv för att du inte har det.

Passar inte mina tuttar för någon kille så kan han gladeligen få gå till någon annan tjej har jag tänkt, för mina tuttar ska ingenstans. De är mina. Och jag tänker inte gräva ner mig i mina ”deffekter” tills jag mår så dåligt över det att jag vill operera mig. Jag älskar mina tuttar sa jag till mig själv som 18 åring och slutade gömma mig bakom tröjor och toppar för mina vänner och dåvarande pojkvän.

Man är skyldig att älska sig själv och ta hand om sig själv och inse, att man i slutenden ändå bara borde bli älskad för den man är. Inte för den man inte är.

1 Kommentar

  1. t säger:

    Så himla klokt skrivet, har fortfarande inte tagit mig dit riktigt fast jag är några år äldre än dig. Men du har helt rätt och otroligt att du har den insikten redan som 20 åring. All cred.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.