TRASH-TARA

Posted in DEEEEEP, I tanken

Godmorgon! Jäkla blogg alltså, inte funkat att ladda upp bilder på rätt länge nu, men jag har väldigt många bilder på lager som bara väntar på att få laddas upp här, men till Finest löst det problemet så får ni nöja er med text.

Tänkte på en sak imorse när jag gick hem från bussen. Ni vet när man träffar någon ny eller börjar träffa en gammal flamma igen? Ni vet det där bagaget man ständigt får bära på, det där gamla som kommer med till en ny relation. Jag pratar såklart om deras gamla ragg, flammor, kärlekar, jag pratar om ”the exes”. Jag personligen är inte så svartis av mig, men med min kärlek idag har jag märkt av en sak jag inte riktigt gjort tidigare. Jag har aldrig brytt mig såhär mycket om saker som nu. Det är som en typ av rädsla, och jag tror att den rädslan finns där lite för att det är på riktigt. Men då till min tanke, hur ska man hantera nånting som är på riktigt?

Likaså gäller tjejer i min närmsta krets, hur man fungerar. Om någon är avis så blir ofta den naturliga reaktionen tyvärr ”åh hon såg ut som ett trash” eller ”omg, har han legat med tjockis-Anna?” 

VARFÖR BEHÖVER MAN TRYCKA NER någon annan för att må bättre själv? Så himla vanligt betéende när man själv är osäker. Självklart kan det vara jobbigt om man blivit bortvald för ”Trash-Tara” men alla vet att kärleken är blind. Och till och med ”Trash-Tara” kan ha kvalitéer kanske inte just du ser, men det kanske är kvalitéer för någon annan. Men om man bara är lite sotis på ex så är det väl skönare och bättre att tänka: ”Wow, han har träffat den där snygga tjejen innan, och nu vill han vara med mig, han vill vara med mig och ingen annan. Han vill vara med mig för att jag är jag, inte för att jag är smalare än ”tjockis-Anna” utan för att jag är jag. Tänker man så, så lovar jag er att hjärtat känns lite lättare redan efter tanken.

Tycker det är så tråkigt när vi tjejer kämpar för feminism men ändå är de som trycker ner varandra mest.

Detta gäller dock osäkra killar också. Kommer aldrig glömma en kille jag var tillsammans med som började håna mig för ett ex. Han skrattade och ”skämdes” över att de båda hade varit med mig. Han försökte få mig att må dåligt, jag antar att det egentligen låg en djup rädsla hos honom. Jag menar, han såg sig själv som en diamant, och om en ”diamant” ville ha mig, hur kunde jag då ha varit intresserad av en sten? Jag vet inte, men jag tycker det är tråkigt att man ska behöva vara så osäker att man börjar trycka ner andra för att höja sig själv. Det måste nog vara ett tecken på den djupaste av alla rädslor, för innerst inne så vet alla, att när det kommer till kärlek, kan man välja en sten framför en diamant imorgon.

1 Kommentar