Inlägget som kommer få alla killar att backa

Posted in DEEEEEP

Alltså oooaaaawwhhh. Klockan är 03.00 och jag och Nina ligger i sängen efter en rolig Bio tillsammans med ett härligt gäng på MOS efter en rolig helg på Weekend Festival och pratar om killar.

Hur kommer det sig att vänner alltid ser ”the bad guy” före man själv får upp ögonen för det?

Jag personligen lär väl inte få nåt sms från någon kille på väldigt länge efter det här inlägget men på något sätt känns det värt det. Att få skriva av sig lite helt enkelt. Upp till bevis.

Kommer ni ihåg mr. M?

He is back. Igen. Varför vet jag inte. Vi hade en rolig tid i början där, sen tappade han sin respekt för mig. Kanske inte egentligen, han är fin, tycker om honom massor, och på något vänster skulle jag nästan påstå att jag älskar honom. Faktiskt. Gör man inte det om man bryr sig mer om hur personen mår än hur man själv mår? Anyhow, har ju känt honom och haft rätt mycket kontakt med honom sen i början av Mars. Det blev snabbt dramatiskt – älskar drama i dejting, obviously. Då han kraschade och mådde dåligt, guess who was there?

Anyhow, igen. Saker blev upp och ner, veckor upp och ner haha. På något jäkla vänster har vi alltid kommit tillbaka till varandra. Med längre och längre mellanrum, men vi kommer på något jäkla vänster alltid tillbaka till varandra. Han är en fin kille som jag tidigare nämnt, varför jag säger så vet jag inte, för innerst inne vet jag att han inte är något b-friend material, för mig. Vi har bara den där djupa delen, som en avskiljd egen värld. Den där delen där man ligger i soffan och kramas 24h sträck utan att egentligen längre ha något vettigt att prata om. På något sätt vet jag att han finns där om jag skulle må dåligt, likaså som jag finns där när han mår dåligt. Men när vi mår bra och vill göra något kul, så finns vi inte där för varandra. Det har vi aldrig gjort. Vi har aldrig sett varandra i verkliga vardagen. Vi har aldrig liksom skapat några minnen att skratta åt eller utbytt något vardagligt att reflektera över.

Har försökt va hans vän 1000ggr om och pratat om de normala vänskaps saker man kan tänkas göra när man är vänner. Vad som helst! Men varenda jävla gång lyckas det bli soffan.

Kanske är det det som på något sätt gör den där fina killen till en fuckboy på riktigt? För att man egentligen inte har ett skit men det känns som något mer. Efter allt är summa summarum att vi kommit fram till att vi bara ska vara vänner. Men vi är inte vänner, jag vet ingenting om honom egentligen, även om vi många gånger pratat om att göra saker ihop, så är allt vi gör i slutenden att må dåligt ihop ahaha. Han ”mår dåligt” jag försöker finnas där, och går därifrån med en halvbra puss och ett obefintligt sms.

Har kommit till den insikten några gånger nu.

Jag har här emellan återfallen träffat fantastiska killar som varit intresserade av mig, allt ifrån att flyga över hela världen, dricka te till att följa med på förälderns bröllop. Det är liksom killar som faktiskt på riktigt velat ge mig en del av deras liv. Det denna M gett mig egentligen är ont i bröstet, sömnproblem, olycklig lycka och en stund i soffan framför en film, och ändå tycker jag att det har varit bland de värdefullaste stunderna?

Jag tycker om honom så mycket att jag skulle kunna höra att han träffat en tjej men fortfarande inte känna nåt annat än att jag tycker om honom. På något vänster är jag sedan länge i ett läge där han kan smsa mig i missär att han saknar mig varje dag i en vecka, men samma sekund jag kommit dit glömt bort varför han ville ha mig där. Varför vill jag ens vara vän med en sån kille, även fast jag känner mig tryggast i världen när han håller om mig. Är det för att jag inte klarar av att känna mig bortvald eller är det för att jag hoppas på att vänskapen är det som måste adderas till relationen. Och isåfall, kan en vänskap ens adderas, är det kanske bara den hopplösa situationen som gjort att jag sett honom ledsen och föll just för att jag inte klarar av att låta någon vara ledsen?

Vad är det jag egentligen väntar på? Varför vill jag visa vem jag är för en kille som inte är mottaglig. Varför är det inte i närheten intressant att gå på middag med han som skulle flygit över atlanten för sin skull men så intressant att man skulle styra om hela veckans planer för han som i ett svagt ögonblick på fyllan efter 4 veckor kommit på att han saknar en?

Jaa ni, det kan jag inte svara på. Det enda jag vet är att jag trots insikter från månader tillbaka fortfarande hoppas på att han ska vakna upp och tycka att jag är bäst i världen, eller iallafall vilja ta reda på om jag är bäst i världen. Det är som att jag går runt och väntar på den dag han säger ”Bella nu åker vi och gör det här” istället för att bara sitta hemma, hur mycket jag än älskar det. Men istället för att göra det med killar som redan säger så, går jag runt och väntar på att just han ska göra det, utan att ens tro att han egentligen någonsin ens skulle försöka släppa in mig på riktigt. Det och att jag är en magnet för det destruktiva, trots att det goda kommer mot mig flera gånger dagligen, så söker jag mig till det destruktiva.

8 Kommentarer