DEPP VS PEPP-BELLA

Posted in DEEEEEP

Vart är livsglädjen? Ja ni vad f*n är det som händer haha. Har inte bloggat om något av värde på väldigt länge, svaret på varför är så simpelt att jag funnit det smartare att låsa in sig lite och reda ut lite trassel med mig själv i ensamhet för typ första gången på något år. Går sådär så jag kan ju lika gärna kasta ut det på bloggen i daglig ordning i hopp om att bli pepp-bella istället för depp-bella.

Alltså jag har kommit till det där läget igen då alla känslor bara är nollställda. Jag känner ingenting. I princip. Jag blir inte riktigt glad, inte taggad och jag vet ta mig fan inte vad jag ska göra igen. Standard här i livet alltså.

Jag har vänner jag känner tillit till till 110% för typ första gången i mitt liv. Det är underbart. Att de är äldre är kanske ingen skräll eftersom att jag själv tror mig vara 40 år ibland hah. Men trots att jag nogare valt ut mitt umgänge så har jag i princip tappat drivet, igen. HEMSKT. Sist det hände var efter Tokyo i oktober när jag gjorde revolt mot hela livet – igen och dumpade min sambo.

Jag kan inte påstå att mitt liv är sådär super stabilt just nu i alla lägen. Jag är inte där jag vill vara. Jag har så bråttom! Jag vill vara så mycket längre fram i livet än där jag är. Jag är 20 år gammal, älskar allt jag gör, och jag gör bara sånt jag älskar med människor jag älskar. Ändå är det något som fattas, jag vill ha rutiner, en man, vara 5 år äldre och köpt hus på Lidingö. Hur fan kommer det sig att det är det jag innerst inne hetsar till när mitt mycke äldre umgänge inte alls känner den pressen haha.

Kanske är det tyvärr så jag fungerar privat, jag behöver ha något att vara ledsen över, något ostabilt, något att vara arg över, för att rädda mig själv om ni förstår hur jag menar. Som när jag blev ledsen över en kille long time ago och jag tappade all lust till allt i flera veckor. Det är som att jag på något sätt kan hålla uppe den där skitglada masken bättre än någonsin om den där Bellan under masken är skitledsen.

Nu är jag ingenting. Ingen drama, ingen vidare sorg, inget vidare skit-häftigt. Jag är likgiltig – IGEN!

Damn vad jag behöver hitta något roligt projekt att jobba med, och damn vad min framtida prins gärna får hitta mig snart.

Jag kan klara mig själv och behålla drivet till allt, men som det ser ut nu vet jag inte om jag borde fortsätta kriga ensam och ibland rätt sårbar för fel människor, eller om jag ska acceptera att jag är kvinnan som innerst inne är mjuk som fan och behöver en trygg punkt i livet. Hur jag nu efter allt jag sett och upplevt i tidigare år fortfarande kan tänka mig en man som stabil punkt i livet för mitt tomrum hahah.

Lämna en kommentar