Repost: mobbing

Posted in Event

  Idag vill jag belysa det som får mitt hjärta att klappa till lite extra, det där som ger mig ångest och panik i hjärtat när jag märker av.
Där av en repost från ca ett år sen.

  

Att inte passa in är något jag grubblat över hela livet. Varför hatar dem mig? Denna fråga ställde jag till mig själv första gången när jag var 5 år, börjat 6års i en förort till Linköping där ett tjejgäng lekte Mean Girls. Tror nämligen den filmen slog igenom någon gång där. För att få platsa i deras tjejgäng skulle man följa vissa regler. På torsdagar har vi jeanskjol sa dem, har man inte det så måste man gå ensam en hel vecka som straff – jag hade ingen jeanskjol. Hemma på gården regerade ett annat tjejgäng med blandade åldrar. För att få hänga med dem var man tvungen att genomgå 5 olika prövningar, en av dem var att balansera gåendes på ett räcke över en bro som gick över vägen. Den äldsta tjejen – ledaren fick visa först. Men jag var fem år och redan då visste jag att jag det var galet, jag valde livet.
Vi flyttade och bytte skola, allt var frid och fröjd. Jag blev bästa kompis med granntjejen som slog mig i huvet varje gång jag sa något ”korkat”, men vi växte upp och med tiden slutade hon slå mig på huvudet haha. Ett tjejgäng började bli populärt i klassen, men dem alla var duktiga på sport, så jag började i samma sport som dem, dessvärre fick jag utan någon vidare ansträngning hoppa upp i ett lag som var bättre än dem, så det slutade inget vidare där heller.

 I mellanstadiet gjorde jag någon form av revolt mot mamma och alla andra som tjatade om hur jag såg ut. Jag färgade håret svart och klippte av mig håret. Killarna skrattade som aldrig förr och ett par äldre tjejer på skolan började sätta hotfulla lappar på min jacka i korridoren. När jag gick mellan matsalen till klassrummet jagade dem mig. Dem kastade rutten frukt efter mig och ibland fick dem tag på mig. Jag var deras leksak. Dem puttade ner mig och tvingade mig att äta rutten frukt med sandtopping.

Här någonstans fick jag mina första riktiga bästa vänner, vänner som följde med vid min sida även om ingen riktigt vågade stå upp för mig, men jag fick ta det. Jag var ju tjejen dem utsatte för mobbning, vilket jag också förstod, så jag har aldrig satt några vidare krav på dem angående lojalitet. Kanske skulle dem med bli neddragna i min smuts som den man skrattade åt.

 

 Precis innan högstadiet blev jag less på att bli nedtryckt så jag började stoppa BHn med papper och sminka mig. Killarna tyckte om mig och tjejerna var ”coola” och rökte cigg på rasterna, dem lyssnade på mina problem hemma ibland men förstod aldrig något vidare själva. Jag började kämpa med saker som bara fanns på film för dem, så vi gled nog ifrån varandra lite där vilket är förståeligt. Dessutom hade jag redan blivit tjejen med smink som folk pratade skit om – jag hade för mycket smink, jag var för smal, jag hade fula kläder. Vem i den åldern törs vara på en hatad och mobbad tjejs sida? En del gjorde faktiskt det, och er prisar jag varje dag sedan dess. Er kommer jag aldrig glömma.

Sen skaffade jag en pojkvän, han var otrogen, jag lämnade honom – men grejen vara ju bara att jag dumpade fel kille. Jag var en idiot som inte ville vara med han längre efter allt. Så trots att dessa människor torkat mina förtvivlade tårar sen jag var 8 år, trots att jag ett tag fick sova hos olika kompisar varje dag för att ingen skulle märka något konstigt och trots att dem vet om varenda sak jag varit med om i mitt liv, mina förhör efter misshandeln i hemmet så tog dem den starkas sida och började bli några av dem värsta att skratta och prata skit om mig. Än idag hör jag knappt något annat än hån mot mig från deras munnar.

Nu har jag gjort en 19 årig lång resa full av mobbing och hat extremt kort, men det för att komma till poängen. Mådde jag bra? Nej. Varför? För att jag hela tiden försökte passa in och de människor som verkligen känt mig ut och innantill har svikit mig något förbannat. Klart jag aldrig kunnat göra något annat än att klandra mig själv, tjejen inte ens en mor kunde älska. Men även den natten, när jag legat där och gråtit i veckor utan sömn, valde jag livet. För jag visste att det inte var mitt fel, varje dag låg jag där i sängen och intalade en sak ”ditt riktiga liv har inte ens börjat än, håll ut”. Jag är inte ond. Jag har aldrig tryckt ner någon med onda förmaningar och jag hade aldrig svikit någon på det sätt folk svikit mig.

Nu bor jag här i Stockholm, i princip brutit kontakten med varenda själ som varit i mitt liv med onda förmaningar. Ni där hemma kan skratta åt mig, jag är tjejen som lämnade hela mitt tjejgäng och blev utkastad från familjen. Gänget som dessutom var det ”rätta” gänget. För det spelar faktiskt ingen roll längre, för jag har funnit min lycka. Jag har funnit lugnet i mig själv och ambitionen i livet. Jag vet vart jag ska.

Jag kanske aldrig kommer vara den som passar in på värst vidare många ställen, men tack vare att jag slutade försöka så började jag göra just det. Jag hamnade rätt och idag lever jag med människor som får mig att känna mig tryggare än några andra förr, dem stöttar mig och jag dem.

Med detta vill jag komma fram till en sak kära läsare. Sluta låta er hållas, så länge ni har ett vänligt hjärta som inte behöver trycka ner andra för att lyckas har jag bara en sak att säga er,

KÖR BARA KÖR!

3 Kommentarer