NORRLAND PÅ NYÅR

Posted in Event

image3

Nästan lite ironiskt, här sitter jag, totalt under stimulerad och klättrar på väggarna haha. Inta van vid norrlänningarnas tempo. Flyger ju hem med nästa plan – vilket är på Söndag. Tror ni inte att hela nyårsplanerna blir ändrade? Jajamen. Jag hinner i princip bara packa om väskan sen sitter jag och brudarna på nästa plan mot Åre/Östersund igen. Där blir det nyårsfirande i Åre. Succé.

Lämna en kommentar

mitt 2015 – Januari

Posted in I tanken

God eftermiddag. Senaste veckan här i Norrland har jag verkligen haft tid till att tänka. Detta år har känts som hela min livstid. Det är som att allt som behövde hända, hände 2015. Lixom året som fick mig att gå från ovetande olycklig till kanske den lyckligaste olyckligaste tjejen i världen. Förstår ni hur jag menar? Självklart har jag inte livet på plats, långt i från. Men min inre lycka, den är verkligen på plats. Jag känner att jag kan leva mitt liv, precis som jag vill, utan att någon egentligen kan säga ett skit. Och det är fasen den bästa känslan på hela jorden. Att få vara sig själv, fullt ut. Tänkte dra en snabb genomgång månad för månad genom min utveckling. Tänkte ta en månad i taget och idag börjar jag med Januari.

10955798_10204361132082404_5778762783738519589_n

Januari: Oj oj oj, helvettets månad. Här visste jag inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Nyårsafton hade jag spenderat på St Görans sjukhus och fått en ca 15 stygn under foten. Fick gå på kryckor i (enligt dem) över en månad, men envis som jag var kunde jag stödja mig på foten efter bara 1,5 vecka. Jag bodde hemma och kämpade med skolan. Jag hade så stora sömnproblem. Mina bästa vänner försvann en efter en, eller ja, dem svek mig en efter en och tillslut tyckte jag att det var mer värt att vara ensam än omringad av bullshit. Jag hade precis flyttat hem igen några månader tidigare men höll mig mestadels i Stockholm så ofta jag kunde hemma hos Julia. Hon var min lyckliga räddning och början på något stort. Hemma fanns det inget sovrum till mig så utanför huset hade vi ett litet förråd, eller rättare sagt ett rum för paneler och vatten. Det var väl en ca 6 m2 som jag försökt att bygga om till ett sovrum. Jag köpte klickgolv på ikea, målade om gipsväggarna och la ihop golvet, satte gardiner för skåpen och la en skummadrass över en garderob. Eller, detta gjorde jag nog redan i November men i början av Januari fick jag äntligen ett litet fönster iallafall. Jag försökte göra det bästa av situationen men efter att ha bott hemma hos Antons familj ett halvår tidigare och precis tagit tillbaka kontakten med mamma och hennes man igen så tillkom vissa komplikationer. Vi bråkade endel. Speciellt jag och hennes man. Jag var mer sedd som en inneboende. Eller ska vi kalla det förrådsboende haha. Med tanke på att jag var det enda barnet av fem som skulle bo där på heltid så tycker jag att mitt sovrum i förrådet är ett ganska bra exempel på hur jag var sedd i familjen. Jag gick till en stödtjej en gång i veckan som försökte pusha mig till att gå klart gymnasiet, men hon förstod nog aldrig riktigt min hem situation. Men det förstår jag, jag pratade aldrig om den. Inte med någon. Inte fortfarande. Men jag hade precis tagit beslutet om att jag skulle sluta upp med sömntabletterna, dem fungerade ju ändå inte. Så Januari blev lite botten för mig. Sömnlös men tog ändå hälsan i första hand, oftast kunde jag somna 8 på morgonen, det var bara ett problem, det var ju då skolan började. Så ja, jag ver hemma sjuk en hel del. Försökte gå till skolan trots att jag dygnat flera dygn men som sagt så slutade det oftast i att jag blev sjuk så fort jag ansträngde mig. Hjärtat hade börjat spöka rejält med, hjärtklappningar, rusningar och ont. Mycket ångest och framförallt panikattacker. Usch vad ont det gjorde.

Sista veckan i Januari kan vi kalla för början på vändningen. Jag hade börjat säga ifrån. Det fick man ju självklart inte. Men jag var trött på att bli sedd som en parasit, jag var trött på att dagligen höra att jag skulle hoppa av gymnasiet och börja jobba så jag kunde försörja mig själv. Jag har svårt att tro att han nu, med en son själv i den åldern jag var då, säga till honom att han ska hoppa av gymnasiet och klara sig själv? Vi bråkade rätt mycket den senaste veckan. Kvällen som fick mig att få nog var den där kvällen två dagar innan min födelsedag. Jag hade köpt en ny tandborste på dagen som runt 23 tiden då jag skulle borsta tänderna var borta. Någon hade städat bort den. Jag skickade sms till mamma som låg uppe och sov med honom och frågade vart hon lagt den men fick bara som svar ”jag vet ej sover.”. Tillslut gick jag upp till övervåningen till toaletten vid trappen för att se om hon lagt in den där. Men det skulle jag få ångra, eftersom jag råkat väcka odjuret. Orkar inte gå in på detta allt för detaljerat men han kom ut, skrek. Puttade mig. Puttade mig igen, och igen tills jag var halvvägs ner i trappen och sprang resten. Han sprang efter. Stängde av tvn, skrek att jag skulle visa respekt och inte vara inne i huset på kvällen för att han skulle sova. Har många inspelningar på mobilen. Många genom mina år, som dessvärre tagits bort. Vet inte hur många gånger min mobil tagits ifrån mig och sedan inte fåtts tillbaka förns jag raderat inspelningarna.

10390347_10203792367155092_3370810812449800700_n

Jag minns att jag sprang ut till mitt ”rum” och ringde Sonia, min äldsta barndomsvän från dagis och grät. Hon skulle flytta från sin studentlägenhet i Stockholm. Jag kunde få hyra den. Inte för att jag hade så mycket pengar, men lite hade jag allt tjänat ihop på mina två jobb. Även om de flesta bränts på tågbiljetter om helgerna. Jag tog beslutet att det fick vara nog. Nu var det bara att kasta sig nånstans. Det var lixom allt eller inget, vinna eller försvinna. Dessutom hade han hockeykillen jag börjat träffa blivit en idiot. Fanns lixom inte så mycket att hålla kvar i hemma iallafall. Så egentligen höll mig ingenting tillbaka. Så jag tackade ja. Och oj vad jag är evigt tacksam till Sonia för detta. Jag blir nästan tårögd bara jag tänker på månaderna framöver, Februari och Mars.. Vad fan skulle jag gjort utan henne, och pappa?! Pappa har alltid varit den allvarliga typen som ser till att jag löser problem när det väl gäller.

Dagen därpå var det min födelsedag. Jag skulle fylla 19. Min vän Felicia hjälpte mig som fan hon också. Jag fick ett långt sms från Kent, om att han inte ville att jag skulle visa mig hemma, och att jag hädan efter bara fick vara på mitt rum tills jag flyttat hemifrån och ville jag ha mat så fick mamma komma ut med det till mig. Han visste inte då att jag redan tagit beslutet om att dra därifrån och flytta till Stockholm. Många av er kanske tänker ”men din mamma då, vad gjorde hon?” – ingenting. Hon skyllde allt på mig. Som vanligt. För mannen har alltid rätt right. Det är dom som bestämmer. Det är dem som har makten.

10915308_10203809174695270_2462898322064294893_n

Jag åkte hem till Felicia som tog hand om mig, och på min födelsedags morgon stod hon där, tillsammans med 4 vänner till. Dem sjöng för mig och jag blev helt tårögd. Det var den bästa födelsedagen i mitt liv. Det blev till och med en födelsedagsmiddag för mig där på kvällen, den sista utgången som Linköpingsbo. Och förlåt Felicia, om du nu läser detta. Jag vet att jag inte var den bästa just då på att visa all min uppskattning, att jag var borta i tankarna. För det var jag. Jag var inte där. Jag tänkte på hur fan allt skulle bli. Som jag spenderade resten av halvåret till att tänka på. För jag hade ingen jävla aning. Jag visste inte ens om jag skulle behöva bo på gatan. Men jag kommer iallafall vara evigt tacksam för vad du och ni andra där gjorde för mig, och att ni förstod att jag behövde er mer än ni mig. Det visste jag också, och det gjorde mig livrädd.

Den 31e, dagen efter min födelsedag skulle jag ha flyttat. Men det gick inte. Jag fick ett mental breakdown. Jag stängde av mobilen och satt i ett hörn i mitt ”rum”. Stirrade rakt in i väggen och bara grät. Mådde illa och hade en klump i halsen som gjorde att jag knappt kunde andas. Många problem som skulle lösa sig.

10838103_999123656768869_4871557621539297425_o

Den 1e satt jag fortfarande där i hörnet och grät. Tillslut svarade jag på Ellen som frågade hur jag mådde, både hon och Louise hade börjat bråka med mig på min utgång, eftersom att de inte tyckte att jag uppskattade dem tillräckligt tillbaka då jag hade pratat med så många andra på utgången. Men jag var för ledsen för att ta tag i att svara. Jag visste att dem inte förstod mig just då men tillslut ringde jag upp dem båda och öppnade upp mig om allt. Dem förstod mig och så satt jag där, med dem. Tills den 3e Februari. Inne på mitt rum, och kramades – grät – kramades och grät lite igen.

Den 3e Februari hade jag packat på mig så mycket saker jag kunde som möjligt i väskor och satte mig på tåget mot Stockholm. Inte visste jag då hur bra allt faktiskt skulle bli…

Februari kommer imorgon.

4 Kommentarer