The game

Posted in I tanken

Jaa ni, nu ligger jag här, 00:39 en måndag natt sömnlös med mina tankar. Jag är då en riktig tänkare som helst ska lösa fred på jorden innan jag somnar. Vet inte riktigt vad mitt syfte med denna text blir men jag antar att det som alltid när jag skriver blir någon typ av förmedling i slutenden ändå. Tänker såklart på relationer. Relationer kan man skriva om i år och dagar, speciellt jag eftersom det är ett ständigt återkommande ämne i mitt huvud, kanske inte främst kärleksrelationer men relationer mellan människor. För att inte hålla ämnet så brett som det faktiskt är tänkte jag ta upp just kärleksrelationer. Jag har aldrig haft en lycklig sådan och oavsett vad så blir man ju bara olycklig av relationer? Hur orkar man ens se en kille i ögonen som 20 årig tjej, eller är det bara jag? Nu vet jag att det inte är just killar det är fel på, utan människor överlag. Vårt behov, tankesätt och ego.

Första gången jag blev kär var jag 15. Efter ett halvår tröttnade jag, fick en spontan tanke och gjorde slut. Ångrade mig men det gjorde inte han. Sen gick jag runt där 16 år gammal, olyckligt kär i killen jag själv dumpat. Såhär i efterhand fattar man ju att det kanske var just för att han inte längre ville ha mig som jag efter breakupet faktiskt var just olyckligt kär. Man vill lixom ha det man inte kan få? Därefter träffade jag på en hel bunt av douches, killar som behandlade mig som skräp. Svek är sedan jag var 16 en del av min vardag. Vet inte när senast jag kände mig tillräcklig för en kille. Som jag själv vet att jag gör – ”för fin för att ens ge ett svar” , aldrig till en kille som jag faktiskt har träffat på eller är bekant med som tur var, men för random killar. Men det är inte alls samma sak, för de killarna man inte svarar på är ju bara intresserade av bilden av mig men kanske inte av mig. Men just de där killarna man träffade, som var lite svåra, åkte fin bil och hängde me de coola gänget, ja dem använde mig som en slags tidsfördriv. Någon man skrev till nån gång varje dag för att de i princip ville säga ”hej hej jag finns, tänk på mig” och sen började mindfucka en genom att svara segt eller ibland inte ens svara alls. Men ändå dagen därpå likt förbannat skulle tala om att hej hej, här finns jag. Det funkar, och man dör. Inte fysiskt men psykiskt så dör man 1000 ggr om, för man vill så gärna förstå sig på vad dem vill. Men det går inte.

Man blir som tur var bättre med åren på att förstå sig på när något inte är värt tiden längre, hur mindfuckad man än är så behöver man faktiskt inte lista ut alla mysterium.

Sen kom den där lite lagom svåra crushen, han som allt gick så bra med, han jag träffade i veckor som sedan på en fest medan jag var borta i Norrland låg med en annan tjej som var kär i honom. Jag pratar om min andra pojkvän. Jajamen, mina bästa vänner var till och med förälskade i honom. Man lyssnar, man tar åt sig. Det blir som en liten lätt revirkamp mellan tjejgäng hur man än gör. ”alla kan göra fel”, sen var jag och är jag ju en sån där nästan äckligt förlåtande tjej som kramar om de gamla mobbarna på krogen och ger dem en drink. Även om allt för en stund gör så ont, så är det som att man vet att man lever. Om en kille sårar mig, ja då är ju känslorna äkta tänker jag. Klart man stötte på lite svek här och där när man sneglade över telefonen av misstag. Men på nåt sätt var det lixom som att man redan där flyttade gränser för vad som är okej, för att lixom, oavsett vad så är det alltid som att någon har en ”vettig” förklaring till sitt svek. Hela mitt liv har varit en stor lång jävla förklaring till varför det var ”okej” att svika mig. Inte bara kärleksrelationer utan alla dess former.

 Däremellan hade vi bytt på rollerna, jag blev kär som in i bomben. I en kille som även här, till en början, verkar som världens bästa, lite speciell, unik, någon man lixom är lite stolt över att få ta lite tid ifrån. Tills man börjar visa intresse på riktigt, då är man inte lika intressant längre. Svårt ska det vara, helst hela tiden.

Så har det lixom fortsatt så haha. Min tredje pojkvän var likadan, förstörde allt redan i början. Efter några månader fick jag även där reda på hur det egentligen gått till. ”Jag var ju inte lika kär i dig då/ vi hade ju inte varit tillsammans lika länge då” och alla dessa ursäkter dessa killar nu än kunnat hitta på för att man ska få lite förståelse och känna sig dum. Varenda. Jäkla. Gång.

Klart man är trött på killar, för det finns inte en enda som inte svikit mig, förr eller senare.

Var svår, säger man till sig själv och skiter i killar. Svarar inte när någon skriver, pratar inte med någon som försöker ute eller är extremt kort tillbaka bara för att man är så trött på dessa ”idioter” från förr. Tills man mer eller mindre är lurad igen och släpper ner sina väggar lite, för att denna ”idiot” försökt spela bra i veckor och kanske månader. Man blir äntligen intresserad och då är man helt plötsligt inte lika intressant längre. För då är man tillgänglig. Och då är det bara att köra the game, fast man inte ens kanske vill, men man är helt enkelt bara fast i det.

Ett ständigt spel. Som aldrig tar slut, även fast man skiter i reglerna och inte deltar, man bara är en del av det där jävla gamet. En kamp mellan att vara krossad sviken eller ointresserad.

4 Kommentarer