Internationella dagen mot våld mot kvinnor

Posted in I tanken

Jaa ni, idag är det internationella dagen mot våld mot kvinnor och ni som hängt med mig ett tag vet hur viktigt ämne detta är för mig så jag tänkte dela med mig av en repost från ett inlägg jag lät vara uppe på min finest blogg i några dagar innan jag gjorde alla privata inlägg just privata. Jag har själv utsatts för våld i eget förhållande men väljer att enbart dela med mig av detta då jag ändå står för att jag inte vill hänga ut någon i min närhet. Eftersom jag även har detta på ryggen sedan förr så är jag nog lite starkare från start med och tappar all respekt för en man med våldsamt beteende, även om man kan flytta sina gränser ibland. Man lixom, vill inte tro det om en kille som annars är så snäll. Man vill gärna hitta en förklaring, eller snarare något att skylla på för sig själv som gör det mer okej. Första gången kanske man tänker på spriten, bråket eller sveket. Men det viktiga att komma ihåg är att det UNDER NOLL OMSTÄNDIGHETER finns en bortförklaring på våld. ALDRIG.

Denna story är om min mamma och det som hände henne, även om jag och mamma aldrig riktigt haft kontakt sen denna story så är den alltid relevant.

REPOST från 1,5 år sedan :

Jag vet att jag kan bli lite personlig här i bloggen även om det finns så mycket som jag går runt och håller på som jag funderar dag in och dag ut på att dela med mig av. Vet inte vad det är som gör det så skönt att blotta saker som varit jobbigt tillgängligt för vem som helst att läsa men jag antar att det på något sätt blir en avdramatisering från mitt huvud. Det är så mycket lättare att vara öppen och framförallt att veta att det finns någon där ute som läser detta som har varit eller kanske är i exakt samma position och kanske kan få stöd genom detta, eller iallafall kanske känna att hen inte är ensam. Sen vill jag även tacka min mamma som låter mig skriva om detta och vara en stor förebild till utsatta att inte skämmas eller gömma sig. Hon ville helst att jag skulle skriva anonymt först för att inte väcka ett monster som sover, men sen beslöt hon sig för att vara modig och låta mig skriva detta och som sagt våga stå för vad man varit med om och sluta gömma sig i trauman.

Det jag tänker dela med mig av nu har jag funderat på i flera år, men det har lixom varit lite för tätt inpå och inte rätt tillfälle. Inget jag brukar gå runt och tänka på idag men när jag ser eller hör saker som i detta fall, duns, ”aaj”, gråt, tjaffs osv så börjar jag koka direkt och jag får enormt mycket adrenalin.

Jag var 15 år, hade precis skaffat min första pojkvän och var lite nykär. Mamma hade precis börjat träffa en kille seriöst för första gången sen hon separerade från ett annat till slutet trasigt förhållande. Han var body builder och tatuerare, vilken klyscha , jag vet, den typiska badboyn. Efter att de träffats tre gånger blev de tillsammans och jag skulle träffa honom för första gången. Allt blev superseriöst poff pang bom och rätt som det var så var dem med varandra hela tiden. Oftast hemma hos honom, så jag bodde mest ensam. Från första gången jag träffade honom så märkte jag att någonting inte stod rätt till. Han var nervös i själen om ni förstår vad jag menar, lite osäker, lynnig och överdrivet sprallig. Men jag vet inte, jag gled ifrån min mamma rätt mycket under den perioden och allt jag såg var att hon var glad.

Det gick någon månad och mamma började bli en bergodalbana, ena dagen var hon glad och den andra superledsen. Jag märkte att någonting var fel men höll mig mest utanför, det är ju sån man kan bli i ett ostabilt förhållande som går upp och ner, de gjorde nog slut 4-5 ggr i veckan. För att göra en superlång historia lite kortare så var han enormt kontrollfreak! Mamma fick inte göra NÅNTING. Han ringde var 10e minut när de inte var med varandra och ofta när hon var med mig hörde jag hur de började bråka i telefonen och hörde hur han alltid påstod att hon ljög om var hon var och att hon kanske ”var iväg och kn*llade någon annan”, det slutade alltid med att jag fick ta luren lite tröttsamt och säga ”men åååh ja hon är med BARA mig!”. Han var med henne överallt! Spontanbesökte henne på jobbet ibland flera gånger om dagen och terroriserade henne rent ut sagt.

Jag förstod hela tiden att dethär inte är något bra förhållande alls och nästan från första veckan vände jag mig lite emot honom, jag var kanske lite dryg och alltid rak mot honom. Han började superfjäska för mig och köpte en massa kläder och presenter till mig. Synd för honom att jag inte kan bli köpt. Flera gånger satt han och tittade igenom hennes facebook och en dag var hon inloggad på sin facebook utan att vara hemma. En konversation med honom låg uppe och jag såg endel sjuka meddelanden. Vilket jag gjorde hela tiden från och till, jag lixom samlade på mig en massa info kan man säga. Han kunde ibland bli lite våldsam och jag hittade bland annat e dagbok som mamma hade under madrassen där hon skrivit endel sjuka saker hon varit med om tack vare det sjukhuvudet. De hade gjort slut för 711 gången och jag ställde mamma mot väggen flera gånger. Hon kunde bara inte hitta styrkan att lämna honom, och när hon väl gjort det så föll hon tillbaka hela tiden. Vet inte hur många månader detta pågick.

Efter många gräl och frånvaro genom månaderna småtjaffsade dem lite som vanligt och skulle som vanligt åka hem till honom istället. Då knackade det på dörren. Det var polisen. De tog in alla i varsitt rum och självklart ljög dem, och jag var tvungen att hålla tyst. Inte för att jag inte vågade eller något sådant utan för att jag var tvungen att ta det strategiskt. Att ringa polisen är inte alltid den bästa lösningen. Det kan ofta få en annan effekt och en tjej som är hopplöst fast i ett förhållande som detta kommer ofta inte våga gå till polisen. Jag sa mest att de brukade bråka ibland osv. Polisen åkte därifrån och likaså mamma och han.

Jag fick under 9an många samtal som kunde vara timmar långa från honom där han kunde hitta på historier som han själv trodde på när han väl börjat berätta dem. Han kunde ringa och säga att mamma brukade hota honnom och slå honom och sa att hon försökt ta livet av sig flera gånger. Han försökte ständigt bli min bästis och svartmåla mamma osv, så allt som kom ur hans käft var i princip lögner rakt igenom. Inga samtal som var supertrevliga att få när man försökte fokusera på sina egna problem i plugget med polarna. Man visste ju inte vad man skulle tro på då, tankar flög genom huvudet och tack vare hans samtal levde jag i en ständig oro. Oro för hur mamma mådde, när hon skulle få nästa blåmärke, om hon en dag skulle bli så djupt deprimerad att man en dag skulle hitta henne livlös. Svårt att veta då vad man skulle tro på.

En dag kände jag att någonting var tokfel. Jag ringde mamma som jag brukade göra ibland och skulle berätta vad han hade sagt denhär gången. Hon svarade inte. Jag smsade och smsade och frågade ”vad fan har han gjort denhär gången?”, ”jag sitter på sjukhuset” svarade hon bara. JAG BLEV SÅ JÄVLA ARG. Arg hade jag blivit många gånger, slängt hans kärleksbrev han brukade lämna när de gjort slut, slängt rosorna utanför dörren, jag hade försökt med ALLT för att mamma inte skulle falla tillbaka. Stått för dörren och sagt NEJ HÄR KOMMER DU INTE IN MER DET KAN DU FETGLÖMMA! Något han självklart gjorde ändå så att jag i protest låste in mig i rummet med min lillebror. Han hade burit upp henne och sagt att han skulle kasta ut henne. Han bodde i en lägenhet med stengolv och stentrappor utanför. Han bar upp henne, hon försökte hålla emot och ”rädda sigsjälv” men jag kan säga att han var riktigt stor. Så han lyckades, han kastade henne rakt mot stengolvet med huvudet före. Hon lyckades som tur var skydda huvudet med armen som hon sedan fick en spark mot. Resultatet i det? En jävligt svullen arm, flertal blåmärken på diverse kroppsdelar, flera frakturer i armbåge och handled samt kross skador i handleden. Vad hon fick efter det? Hot.

Så långt behövde det gå innan det tog slut. Jag har sett många blåmärken genom dagarna, skador som mamma hela tiden bortförklarade eller försökte dölja. De gjorde en anmälan på sjukhuset. Han hamna i häktet i några dagar. Vi gick på massa långa förhör. Vad som hände? Han gick fri. Men efter det gjorde även mamma det som tur var. Hon var fri från den största idioten i världen. ÄNTLIGEN.

Snälla snälla ni som ser detta, ni som kanske genomgår någonting liknande, hör eller ser saker som inte är okej. HJÄLP! Det är en skyldighet som medmänniska. I ett sånt förhållande blir man så svag. Att se min mamma så svag, min mamma som är den starkaste jävla människan psykiskt man kan hitta är det sjukaste jag har sett. Det är en så stor förändring och det är inget förhållande man bara kan lämna. Det är inte så enkelt. Jag vet att många tycker att folk som är i såna förhållanden är dumma i huvet och inte förstår hur de kan vara kvar. Men man blir söndermanipulerad. Så snälla ni, var STARKA! Det går att komma ifrån, det finns stöd. Men framförallt, ni som vet att någonting är fel med en medmänniska. TA TAG I DET OCH SLÄPP DET ALDRIG. Ni kan göra så mycket mer än ni bara tror.

Till er som är drabbade så tycker jag att ni ska ta och höra av er till kvinnofrid. Det var nämligen kvinnofrid som blev mammas räddning.

3 Kommentarer

  1. Emma säger:

    Tack Bella och tack till din mamma som lät dig dela med dig om det här. Jag har varit i exakt samma situation som din mamma. En manipulerande psykiskt ostabil kille som var livsfarlig för min hälsa. Slag, hot, kontrollen,makten, kränkningarna och så vidare. När ” det är ens egna fel” att man blir slagen. ”För ingenting var någonsin hans fel”. Föll tillbaka varje gång och svek mina nära. Tog ett år för mig att bli fri.jag har mina vänner,familj och människor jag inte ens känner att tacka för det. Det här inlägget gör mig starkare, tack!
    http://emma.for.me/2014/september/gym.html#comments

    http://emma.for.me/2015/november/mandag-II.html#comments

  2. Frida säger:

    Vilken styrka! KRAM
    ❤️❤️❤️❤️

  3. Jasmin säger:

    Vad starka du och din mamma är ❤️ Du har rätt i att detta kan hända vem som helst, våldetsnormaliseringsprocess är något som alla kan råka ut för och tyvärr är det som du säger ofta så att den utsatte inte söker hjälp förän allt når sin gräns! Kramar till er ❤️

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.