Därför hoppade jag av tävlingen

Posted in Event

Nu har jag hållt mig borta media i några dagar då jag känt att jag behövt vila och återhämta mig psykiskt efter alla omständigheter. Självklart har detta avhopp lämnat många funderingar och lättast av allt vore ju bara att svara att jag blev sjuk. Inte kanske bara fysiskt utan psykiskt. Väl här hemma där jag känner mig trygg drömmer jag bara mardrömmar när jag väl somnat, gråter i sömnen och pratar med Sebbe på engelska mitt i natten förtvivlat.

Det är svårt att förstå som Svensk och utomstående hur en sån här tävling går till på riktigt. Jag menar, allt man ser är ju vackra tjejer på bilder med stora glada leénden som får åka omkring på grejer. En ”semester” med uppmärksamhet kan man tänka. Men tro mig, det hade sin baksida. Har läst många tidigare artiklar nu om hur korrupta dessa tävlingar är, pratat med andra tjejer mycket och som alltid måste jag bara vara ärlig. För om ett år, när det är dags för nästa tjej att åka, vill inte jag vara anledningen till att hon tog beslutet. Jag vill inte vara anledningen till att nästa tjej antagligen kommer uppleva samma saker som jag upplevde.

Det var Lördag kväll, jag och Sebastian hade stressat hela veckan för att fixa in i det sista, jag hade spenderat tio tusentals kronor på förberedelserna, och inte tala om de andra tiotals tusen kronorna andra spenderat på mig, i hopp om att jag var rätt häst att satsa på där borta i Tokyo. Jag visste inte riktigt vad jag hade att förvänta mig, allt jag hade hört var ”det kommer gå bra, det är mest som en resa” och ”oj, jag vill inte skrämma upp dig men… jaa… en upplevelse lär det ju bli iallafall..” samt diverse historier om hur seriöst tjejerna tog tävlingen och att jag skulle akta mig för att lita på någon där nere då sömntabletter och laxeringsmedel förekommer.

Resan tog 27 timmar. Först mellanlandade jag i Doha där jag bytte flygplan och åkte vidare till Tokyo. Sömn på flygplan i all ära men för mig blev det iallafall ingen sömn där. När jag kom fram till hotellet var klockan mycket sent men jag fick ett sött varmt välkomnande av min gruppledare som ville ha ALLA uppgifter, inklusive mitt lösenord till Facebook. Vi fick morgondagens schema som var mycket fullspäckat. Jag var mycket taggad. Gick upp till mitt hotellrum där Miss Sri lanka tog emot mig med en liten present, te och en sött skriven lapp. Nu var det bara att sova. Gick sisådär.

Klockan 5 vaknade vi, upp och hoppa, fixa oss, äta frukost, kick off med diverse event och dylikt ni antagligen följt här i bloggen. Söta tjejer med stora leenden. Kors och tvärs viskade tjejer taktik om vilka man skulle smöra för mest. Detta klarade jag av, att vara trevlig är ju inget svårt och detta går ju galant tänkte jag. Även om jag kände hur förkylningen började komma ikapp mig så skulle jag allt klara av detta.

Dagarna gick, sömnen blev bara mer och mer sällsynt, snittade max 2 timmar om natten där borta, vi åt ingen mat och pressen är enorm. Vi åkte omkring på sponsor event hela dagarna. Vi var dörren till våra länder, allt allt allt ska förmedlas i våra sociala kanaler. Vi var produkter utan mänskliga behov på varken sömn eller föda. Allt vi skulle göra var att kliva upp 5, sätta på oss vårt största leende och högsta klackar och trippa omkring på event, visa upp oss och inte sitta ner igen förns 23 då vi kom hem igen och det var dags att sova. Inga problem, visst skulle det vara tufft schema, det visste jag ju. Det jag inte visste om var synen på oss tjejer som ”vunnit”, vi tjejer som hade denna enorma chans att ”vinna” en titel som miss international 2015. Jag visste inte här i Sverige att jag vunnit en resa där mina mänskliga behov inte fanns, jag visste inte att jag vunnit en resa där jag skulle bli sedd som en eskort som gjorde allt i sin makt för att vara de mest influensrikaste mannen till lags.

Varje dag och kväll gick vi på ”lunchpartyn” och ”dinnerpartyn” som oftast såg ut såhär: Först hade vi varit iväg en hel dag, och ”shoppat” stod det på schemat. Fast det i själva verket var invig en galleria och säg det dem vill att du ska säga om en produkt dem ger dig samtidigt som du städigt är jagad av fotografer. Ingenting var liksom äkta. På ”dinnerpartyt” gick vi först en och en upp på scenen där vi blev numrerade och borteskorterade av varsinn man bort till varsitt bort åter igen bara omringat av män. Jag kände mig ärligt talat som en bimbo. En tjej som utan betalt skickades omkring och skulle skratta och le om allt männen sa för att vara till lags och kanske ha en chans att vinna en titel. Middag fanns det på plats, en buffe, ståendes brevid de andra männen. Men det gjorde man inte, man tog ett glas juice som tjej och fortsatte skratta och vara männen till lags samtidigt som alla tog bilder. Bilder med miss sweden ensam och omringad av massa rika män. Där kände jag av varningssignaler inom mig. Detta kändes inte rätt.

På kvällen hade min feber blivit värre, jag kunde bara inte le längre, hemma somnade jag fort och vaknade ännu mer illamående febrig och utmattad. Åter igen förstår jag att allt ovande känns som ett lyxproblem från en tjej som tvingas vara snygg och gå runt på exponerade event. Men det är utmattande i den miljön, specillt när bristen på sömn blir större och större och febern tar över. På bussen hem runt 23 kom vår gruppledare fram och berättade att schemat ändrat sig. Klockan 04.00 skulle vi vara med i en morgonshow på tv. Räkna ut den ekvationen. Att åka hem med buss 23.00 och behöva gå upp klockan 2 den natten för att fixa iordning sig och vara redo för tv klockan 4, hålla igång hela morgonen och vara fit for fight för hela den dagens kommande event. Bland annat en tävling bland collage killar på kvällen är de fick välja varsinn av oss tjejer att äta middag ihop med sen. Då kändes allt bara så fel och jag hade enorm ångest och kunde inte sova. Men jag ville inte svika alla och ge upp ”tävlingen” som jag redan här tyckte var sjuk, så jag beslöt mig för att stanna hemma och kurrera mig innan jag blev allt för sjuk. Det fick jag ordentligt med skit för. Jag hade ätit middag ensam i ett hörn utan smink på restaurangen på mitt hotell. Fick ”bella go to your room! You should stay in your room and rest!! Its not okay that you eat at the restaurants while the other girls are out on events”.

Att vara i det psykiskt nedbrutna läge jag var då, och få påhopp för att jag åt mat, som människor faktiskt behöver, speciellt för att bli friska fick mig att bara släppa allt. Jag ringde hem till min organisation i total panik, jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv som jag gjorde då. Dem förstod mig och blev arga dem också på hur allt gick till där borta.

Min gruppledare knackade på mitt rum där jag precis haft ett mental breakdown och kom in och bad om ursäkt och att hon missuppfattat reglerna och att jag självklart fick äta mat på hotellet. Morgonen därpå vaknade jag och bestämde mig för att inte ge upp ännu. Vi åkte bland annat till en skola där vi skulle hålla tal om jämställdhet. Något som verkligen totalt chockerade mig. Hur långt kvar i världen vi faktiskt har när det kommer till jämställdhet. Vissa ansåg att kvinnans syfte var att föda barn och ta hand om familjen. Jag totalt grät inombords när jag förstod hur kvinnorna faktiskt såg på sig själva. Och där satt jag, utan vad jag kände det mänskliga rättigheter som ett barn som skulle lyda allt, gå runt som en docka och bli eskorterad av män. Jag började få starkar och starkare ångest och panikattacker.

Dagarna gick och min ångest blev bara värre och värre. Tidigare kom de bara på kvällarna men nu kunde jag knappt fungera normalt på dagtid. Jag kände mig så sjukt psykiskt nedbruten. Den starka bella jag kände mig själv som var borta och jag mådde långt ifrån bra. Jag ville bara därifrån. Med godkännande från organisationen här hemma ansåg vi att min hälsa var viktigast, så bc hotels hjälpte mig omgående att boka en biljett hem, på söndag natt skulle jag äntligen få åka hem. Så enkelt var det inte och detta skulle jag få ångra.

Samma dag vi kom till hotellet tog arrangören mitt pass.

Det var natt i Sverige. Min mamma kontaktade ”the boss” om att jag ville ha mitt pass. Det fick jag inte.

Jag bad personalen i lobbyn om hjälp för att få tillbaka mitt pass och det slutade med att han under the boss kom ner för att prata med mig. Det var inte så enkelt. Jag fick inte lämna tävlingen. Dem hade ju kontrakt med min organisation. I japan vet jag hur viktigt det är att alltid vara artig och trevlig så jag försökte få honom att förstå att jag inte mådde bra och att jag tyvärr inte kunde fortsätta tävlingen då det inte är bra för min hälsa. Han sa i princip att dem ägde mig och att jag skulle göra allt de sa och att jag inte skulle få mitt pass för jag kan inte bestämma själv om jag inte vill vara kvar i tävlingen. Jag försökte få honom att förstå att jag är en egen individ, en vuxen människa som kan ta egna beslut och att dem faktiskt inte bara kan sno mitt pass för att hålla mig kvar i tävlingen och hålla mig kvar i ett land jag inte vill vara i längre. Han bad mig följa med honom upp och sa att jag ”behövde något att dricka”. Dem försökte dra ut på tiden så mycket som möjligt för att få mig att missa mitt flyg. Jag var så ledsen och arg och kände mig totalt frihetsberövad. Jag var plötsligt ingen egen individ utan en produkt i deras program som man kunde styra hur man ville. Att de snott mitt pass gjorde mig såklart ännu mer förvirra och säker på att denna tävlingen inte var något jag kunde stå bakom. ”om jag åkte hem så skulle alla andra tjejer åka hem” sa han. Jag var tvungen att ringa polisen då detta var olagligt, och där var jag, ensam 19 årig tjej i ett land där människor var robottar och man kunde äga en annan människa på papper. Jag gick fram till lobbyn och frågade efter ett lokalt nummer till polisen för att rådfråga samtidigt som klockan tickade och mitt plan hem kom närmre och närmre. Han killen under ”bossen” sprang fram till disken och skrattade och pratade på japanska. Jag fick fel nummer till polisen. Dem jävlades och skrattade åt mig.

Tillslut ringde jag 112 och berättade läget, fem poliser kom till platsen och ingen kunde engelska. ”bossens” under kille var självklart först på plats att prata med poliserna på japanska och skrattade. Allt kändes som en lång mardröm som aldrig tog slut.

Efter ett tag kommer en polis som kunde engelska och bossens underkille lovade att ge tillbaka mig mitt pass när bossen kommit tillbaka till hotellet. Sålänge skulle jag vänta på mitt rum så det gjorde jag, tills klockan var 16.00 och bossen ringde mig och sa: lobby now. Och la på. Nervös och redo att bryta ihop gick jag ner till lobbyn med mamma i telefon. Han tog direkt upp mig i hissen till fjärde våningen och förde in mig till ett rum där det var fyra män varav han under bossen bland annat. Orkar inte gå in på detaljer men de 45 minuterna kan ha varit bland de absolut värsta i mitt liv. Dem skrattade åt mig, hotade mig med diverse saker och försökte bryta ner mig samt försöka få mig att förstå att de ägde mig, att jag inte hade en egen vilja, att jag bara var en tjej osv. Dem sa att jag skulle få ångra att jag ringt polisen och verkligen tryckte ner mig i jorden. Jag har aldrig varit i ett mer psykiskt nedtryckt läge än då i hela mitt liv. Tillslut kom jag på att dem faktiskt inte skulle behövt ge mig mitt pass om det inte var olagligt det dem hade gjort. Visst hade jag äntligen fått passet i handen men att gå ut ur rummet fick jag inte göra utan de fortsatte skratta åt mig, trycka ner mig och skrek åt mig. Tillslut frågade jag en fråga. ”is this a prison?” och förklarade att man inte kan frihetsberöva någon via ett kontrakt med en organisation för att man inte kan äga en människa. Då gav dem upp och skrek åt mig att checka ut direkt och att de skulle stämma min organisation och mig på massa pengar om jag inte hade ett sjukintyg. Jag sprang upp på rummet, hämtade väskan och sprang ner till närmsta taxi på väg till flygplatsen. På flygplatsen brast allting för mig och nu har jag bara varit hemma och försökt kurrera mig psykiskt. Så svårt att förklara i en text hur nedbruten man känner sig men nu några dagar senare försökte jag skriva ner i text hur det gick till på riktigt.

Aldrig uppskattat Sverige så mycket i hela mitt liv som nu. Så tacksam över att vara hemma och så tacksam över all stöttning från er som förstår. Drömmer bara mardrömmar än sålänge och stackars Sebbe vakna mitt i natten av att jag sitter och gråter och pratar med honom på engelska.

Slutsats, var med i en skönhetstäving om du vill men var mycket förberedd både fykiskt och psykiskt. Det är säkert olika beroende på vart man är men för mig blev det en otrolig krock på värderingar med mera. Jag vill bara se till att aldrig bli anledningen till att du som läser min blogg och tyckt att det ser kul ut åker dit och känner det jag kände i tron om att det såg kul ut, för enligt mig var det en mardröm.

Liten update för att klargöra: 

Jag fick information från Sveriges organisation att det skulle bara vara att hämta passet i reception. I verkligheten fungerade det inte så. Det slutade med att en nära anhörig fick ta två samtal med Svenska UD om hur lagen fungerar när det gäller att hålla någons pass, så är det är förbjudet. UD rekommenderad att ringa den Japanska Polisen. I den situationen med underbara BC som ombokat min flygbiljetter och tiden som tickade fanns det inget annat val. Polisen löste situationen och efter mycket om och men fick jag mitt pass.
ENGLISH: 

Now, I have kept me away media in a few days when I felt that I needed to rest and recover myself mentally for all circumstances. Obviously, this defection left many thoughts and easiest of all would be the only answer that I got sick. Might not only physically but mentally. Well here at home where I feel safe, I dream only nightmares when I finally fell asleep, crying in his sleep and talk with Sebbe in English in the middle of the night desperately.


It is difficult to understand the Swedish and outsiders how this kind of contest going to the real. I mean, all you see are the beautiful girls in the pictures with big happy smiles that can ride around on stuff. A ”holiday” with the attention one can imagine. But believe me, it had its downside. Read many previous articles now about how corrupt these races are, talking to other girls much and as always I’ll just be honest. For a year, when it is time for the next girl to go, I do not want to be the reason why she took the decision. I do not want to be the reason that the next girl will probably experience the same things that I experienced.


It was Saturday night, I and Sebastian had stressed all week to fix to the last, I had spent ten thousands on preparation, not to mention the other tens of thousands of crowns second spent on me, hoping that I was right horse to bet on there in Tokyo. I did not really know what I had to expect, all I had heard was’ it will go well, it’s more like a journey ”and” oh, I do not want to scare you but … yes … an experience teaches it’s become anyways .. ”and various stories of how seriously the girls took the race and that I would be cautious about trusting someone down when sleeping pills and laxatives occur.


The trip took 27 hours. First I had a stopover in Doha where I changed planes and went on to Tokyo. Sleep on airplanes in all its glory but for me it was anyway no sleep there. When I arrived at the hotel was at very late but I got a sweet warm welcome by my team leader who wanted to have all the information, including the password for Facebook. We got tomorrow’s schedule was very busy. I was very psyched. Went up to my hotel room where Miss Sri Lanka received me with a small gift, tea and a sweet written note. Now it was just to sleep. Went so-so.


At 5 am we woke up and jump, fix us breakfast, kick off with various events, etc. You probably followed here in the blog. Cute girls with big smiles. Crisscrossing whispered girls tactics about which one would buttering the most. This I passed by, being nice is nothing hard and this is the Galant I thought. Although I felt the cold began to catch up with me so I’d ever accomplish this.


The days went by, his sleep became more and more rare, incised maximum 2 hours a night over there, we ate no food and the pressure is enormous. We went around to sponsor events throughout the day. We were the door to our countries, everything everything everything is conveyed in our social channels. We were products without human needs at no sleep or food. All we could do was to step up the 5, putting us our biggest smile and high heels and tiptoeing around the event, show ourselves and not sit back Forns 23 when we got home and it was time to sleep. No problem, surely it would be tough schedule, I knew that. What I did not know about was the sight of us girls who ”won”, we girls had this huge chance to ”win” a title Miss International 2015. I did not know here in Sweden that I won a trip where my human needs were not I did not know I won a trip where I would be seen as an escort who did everything in his power to be the most influence richest man to please.


Every day and night we went to ”lunch parties” and ”dinner parties” who often looked like this: First we had been away for a whole day, and ”shopped” was written on the schedule. Though it was in fact inaugurated a mall and say they want you to say about a product they give you while you are steadily being chased by photographers. Nothing was as genuine. On the ”dinner party” we first went one by one up to the stage where we were numbered and away escorted by varsinn to remove respectively to remove again only surrounded by men. I felt honestly like a bimbo. A girl without charge was sent around to laugh and smile about all the men said to please and maybe have a chance to win a title. Dinner there was in place, a buffet, standing next to the other men. But it did not, it took a glass of juice as a girl and continued to laugh and be men to the team while everyone took pictures. Pictures of Miss Sweden alone and surrounded by lot of rich men. Where I felt the warning signs within me. This did not feel right.


In the evening my fever got worse, I just could not smile anymore, at home, I fell asleep quickly and woke up even more nausea, feverish and exhausted. Again, I understand that all practicing feels like a luxury problem from a girl who is forced to look good and go around the exposed event. But it is exhausting to the environment, specillt when the lack of sleep becomes larger and larger and the fever takes over. On the bus home around 23 came our team leader back and told me that the schedule changed. At 04.00 we would be in a morning show on television. Figure out the equation. To go home by bus 23.00 and having to get up at 2 am the night to fix prepared and be ready for the television at 4 am, keep going throughout the morning and be fit for fight for the entire day’s upcoming events. Among other things, a competition among collage guys in the evening, they had to choose varsinn of us girls have dinner together with late. Then everything felt just so wrong and I had tremendous anxiety and could not sleep. But I did not want to disappoint anyone and give up ”the competition” As I have already said was sick, so I decided to stay home and compete before I became too ill. I got thoroughly with shit. I had eaten dinner alone in a corner with no make-up at the restaurant at my hotel. Got ”bella go to your room! You should stay in your room and rest !! Its not okay That you eat at the restaurants while the other girls are out on events”.


To be in it mentally degraded mode I was then, and insults that I ate food that people actually need, specifically to be healthy made me just drop everything. I called home to my organization in total panic, I’ve never cried so much in my life as I did then. They understood me and were angered them also on how it all went to there.


My group leader knocked on my room where I just had a mental breakdown and was admitted and apologized and that she had misunderstood the rules and I obviously had to eat the food at the hotel. The next morning I woke up and decided to not give up yet. We went among others to a school where we would make speeches about equality. Something that really totally shocked me. How far to go in the world we actually have when it comes to gender equality. Some felt that a woman’s purpose was to give birth and take care of the family. I totally cried inside when I understood how women actually looked at themselves. And there I was, but what I felt the human rights of a child to obey everything, walking around like a doll and be escorted by men. I started to get stronger, they strengthen and anxiety and panic attacks.


Days went by and my anxiety just got worse and worse. Previously they only came in the evenings but now I could barely function normally during the day. I felt so sick mentally broken. The strong bella I felt myself was gone and I was feeling far from good. I just wanted to leave. With approval from the organization here at home, we felt that my health was the most important, as BC’s helped me immediately to book a ticket home, on Sunday night I would finally get to go home. How easy was it and that I would regret.


The same day we got to the hotel the organizers took my passport.


It was night in Sweden. My mother contacted ”the boss” that I wanted to have my passport. I was not allowed.


I asked the staff in the lobby for help to get back my passport and it ended with him during the boss came down to talk to me. It was not so simple. I was not allowed to leave the competition. They had a contract with my organization. In Japan, I know how important it is to always be polite and friendly so I tried to make him understand that I was not feeling well and that I unfortunately could not continue the race then it is not good for my health. He basically said that they took me and that I would do everything they said and that I would not get my passport because I can not decide for myself if I did not want to remain in the competition. I tried to make him understand that I am an individual, an adult who can make their own decisions, and that they actually can not just steal my passport to keep me in the race and keep me in a country I do not want to be in longer. He asked me to accompany him up and said I ”needed something to drink.” They tried to drag on as much as possible to get me to miss my flight. I was so sad and angry and felt totally custody. I was suddenly no private individual without a product in their application that they could control the way you wanted. They stole my passport made me of course even more confusing and confident that this contest was not something I could stand behind. ”I went home, then all other girls go home,” he said. I had to call the police when this was illegal, and there I was, alone 19 year old girl in a country where people were Robots and you could own another human on paper. I went to the lobby and asked for a local number to the police to consult while the clock was ticking and my plane home came closer and closer. He guy under the ”boss” ran up to the counter and laughed and talked in Japanese. I got the wrong number to the police. They fucked and laughed at me.


Eventually, I called 112 and told the situation, five police officers arrived at the scene and no one spoke English. ”Boss” during the guy was obviously first on the scene to talk to the police in Japanese and laughed. Everything felt like a long nightmare that never ended.


After a while, a policeman who spoke English and the Boss during the guy promised to give me back my passport when the boss came back to the hotel. As long as I wait for my room so I did, until the clock was 16:00 and the boss called me and said: lobby now. And hung up. Nervous and ready to break up, I went down to the lobby with my mother on the phone. He took direct me in the elevator to the fourth floor and took me to a room where there were four men, of which he was the boss among others. Can not be bothered to go into details but the 45 minutes may have been among the very worst in my life. They laughed at me, threatened me with various things and trying to break me down and try to get me to understand that they took me, I did not have a will, that I was just a girl and so on. They said I would regret that I called the police and really pushed me down into the earth. I’ve never been in a more mentally depressed than when my whole life. Eventually I realized that it actually would not have needed to give me my passport if it was not illegal there they had done. Sure, I had finally gotten their passport in hand, but to go out of the room, I did not do, but they continued to laugh at me, pushing me down and screamed at me. Finally I asked a question. ”Is this a prison?” and declared that one can not detain someone via a contract with an organization that you can not take a human. Then gave them up and shouted at me to check out right away and that they would sue my organization and me on lot of money if I had a sick note. I ran up the room, picked up the bag and ran down to the nearest taxi on the way to the airport. At the airport broke everything for me and now I have only been home and tried to compete me mentally. So hard to explain in text how broken you feel, but now a few days later I tried to write down the text, how it happened for real.


Sweden never appreciated so much in my life now. So thankful to be back home and so grateful for all the support from those who understand. Just dreaming nightmares than as long and wretched Sebbe wake up in the middle of the night that I sit and cry and talk to him in English.


Conclusion, was featured in a skönhetstäving if you like but was very prepared both fykiskt and mentally. It is certainly different depending on where you are, but for me it was an incredible impact on values and more. I just want to be sure to never be the reason you who read my blog and thought it looks fun go there and feel what I felt in the belief that it looked fun out because, according to me, it was a nightmare.


Small update to clarify:


I received information from the Swedish organization that it would only be to get the pass at the reception. In reality, it did not do so. It ended with a close relative had to take two calls with the Swedish Foreign Ministry about how the law works when it comes to keeping someone’s passport, it is prohibited. Foreign Ministry recommended to call the Japanese police. In the situation with wonderful BC ombokat my flight ticket and the time ticked, there was no other choice. The police solved the situation and after a lot of ifs and buts, I received my passport.

  

24 Kommentarer